Ibland gör det bara så ont men man kan inte sätta fingret på det. Idag är det en sådan dag. Det känns som om någon håller på att krama sönder hjärtat. Det känns som om man är på väg att gå sönder. Man blir rastlös och vet inte vad man ska göra och ångesten kryper sakta inpå en. Tankarna rusar inom en och det går inte att tänka klart. Man vill helst bara åka ut i skogen och skrika av sig all smärta, jag vill bara få gråta. Jag vill bara få må bra.

 

Vill bara få lite lugn och ro i vardagen, få lite frid. Vet inte hur jag ska ta mig ur det här ekorrhjulet, vill bara få hämta andan få ladda batteriet. Jag vill finna meningen med allt det här. Det finns så mycket som

spökar inom mig, saker jag inte kan släppa taget om. Händelser som orsakat stor sorg och smärta, händelser som måste redas ut en gång för alla så jag kan gå vidare. Släppa allt hat jag har inom mig som tar så mycket på min energi. Vill finna en väg ur det här, finna en väg till lycka och välmående.

 

Samtalade med en präst idag och det var så skönt. Han ingav sånt lugn och trygghet så jag hann bara sätta mig ner så började jag gråta, Gick igenom mina senaste 6 år på 5 minuter:), hade bara en halvtimme med honom. Så skönt att bara prata av sig precis vad jag behövde och kommer behöva för att ta mig vidare. Har bokat in fler träffar med honom, det är ingen terapi utan bara för att jag ska få prata av mig. Det har jag längtat efter i 6 år tid.  KBT har inte gett mig den möjligheten.

 

Tack för att ni finns här för mig

 

 

Det  var ett tag sen jag kikade in här och skrev något. Har inte haft någon gnista alls, ena stunden är det lätt att bara skriva från hjärtat men ena stunden går det inte alls. Det bara låser sig och man finner inga ord alls, det är bara tomt fast det bara snurrar av tankar inom en. Man hinner inte ta tag i dom, det är bara ett stort kaos inom en. Finns så mycket man vill ut med för att lätta på bördan men det har låst sig helt.

 

De senaste veckorna har allt gått upp och ner med mitt mående. Har mått illa, varit trött och orkeslös. Det har inte funnits någon gnista alls, många mörka tankar om livet. Vad är meningen med allt, ska det vara så här? Det tar tid det vet jag men hur lång tid och hur länge orkar man? Vill ha tillbaka mina uppåt perioder, få tillbaka lite ork och gnista. Nu är jag bara i normal läge eller neråt och det är inte skoj:). Normal läge som dom säger är för mig supertråkigt.

 

Hur kan man som mamma tänka så som jag gör undrade en bloggerska för ett tag sen. Tro mig jag önskar att dom tankarna inte fanns för jag skulle aldrig vela såra min familj på det viset. Sen får man mediciner med biverkningar som kan förvärra dom tankarna och det är inget man hurrar för. Jag kämpar varje dag med mina tankar och får påminna mig hela tiden om min kärlek till min familj och vad dom betyder för mig och vad jag betyder för dom. Det gör ont att ha såna tankar och dom är skrämmande för när man är i det mörkaste djupet och när det gör som mest ont är man beredd på att göra allt för att slippa smärtan.

 

Längtar efter att ha någon att gå och prata med. Har inte haft enskild terapi på över 3 månader men så länge jag går i grupp terapi får jag inte gå på enskild. På grupp terapin går vi igenom hemläxan och man lyssnar på andras problem och det hjälper inte mig. Hoppar hellre av den terapin och går på enskild för det behöver jag nu, vet inte var jag ska vända mig. På lördag ska jag på endags retreat och då fick man boka in samtal med prästen kanske ska börja i den änden.

 

Min blogg är min blogg där jag skriver av mig om allt mellan himmel och jord. De senaste 2 åren har den varit min terapi och jag har tack vare den funnit otrolig många likasinnade som gett mig råd och stöd. Vilket har betytt oerhört mycket då det inte alls är lätt för omgivningen att sätta sig in i vissa svårigheter. Till 99 % har jag bara mött på positiv respons och det glädjer mig.

 

Nu finns dock den där 1% som jag inte riktig förstår mig på. Om man nu retar upp sig så på det jag skriver, tycker att jag förpestar folks tillvaro varför kikar man då in här och läser och skriver på min fb status. Jag tvingar ingen att läsa här men lite intressant måste det ju vara då man lägger ner tid och kikar in eller hur. Förrut har jag retat upp mig men nu kan jag inte annat än tycka synd om såna människor. Vilket tråkigt liv dom måste ha och vilken brist på kunskap. Kul att jag kan förgylla deras gråa vardag:)

 

Snart får vi besök av en vän och hennes lilla valp,nu blir det brunch

Ni minns inlägget om avslaget från försäkringsbolaget p.ga brist på sjukintyg?. Jag fick namnet på chefen på öppenvården och skrev ett mail till henne där jag förklarade vår situation. Tog inte lång tid förrän det plingade till inkorgen och jag hade fått ett svar. Som vanligt är jag nervös över att öppna såna ggr:), dock var det inga problem. Hon skulle be överläkaren gå igenom journalerna och skriva ett vårdintyg och skicka till min dotter. Här har jag legat sömn lös och funderat på hur jag skulle gå vidare, katastroftankar som vanligt.

 

Hade även fler frågor ang kontakten med psykiatrin som jag passade på att ta. Hon skulle sätta sig in i ärendet, läsa journaler och sen ringa mig i veckan. Här har man hetsat upp sig och i tankarna varit beredd att ta kontakt med media och hela köret, så flyter allt på så här. Fick även snabbt svar från min egen doktor som jag mailat idag ang mina sömnproblem och mediciner och det gladde mig. Nu provar jag att höja med en tablett och får se om jag får lite efterlängtad sömn i natt.

 

 

Det här är den medicin som ställt till med massa elände för mig. Gått upp ca 10 kg i vikt och är som en zoombie på dagarna, jag orkar ingenting längre. Nu har jag dock fått nog och har själv börjat sätta ut den, vet att jag inte får det utan läkarens godkännande men kan dröja länge innan nästa läkartid. Har sänkt dosen och tagit varannan dag och det har funkat bra. Sömnen har jag fått till och de senaste 7 dgr har jag  haft ork och energi som jag inte haft på länge. Fått höjt concertan och det har säkert gjort sitt också. Jag känner mig "lagom" nu.

 

Nu får jag se om jag har lättare att gå ner i vikt. Har ju inte spelat någon roll vad jag gjort, har ju iof problem med sköldkörteln också och det kanske också gör sitt. Är det någon mer här som har slutat med zyprexan och har ni märkt någon skillnad? Vet att Rebecca skrev att hon gått ner i vikt, berodde det bara p.ga av medicienen eller ändrade du något annat?   Vill inte ha det så är längre, vantrivs så med mig själv och mår än sämre psykiskt när alla kläder är för liten.

 

Sitter och är så arg och frusterad just nu. Min dotter har varit "hemma" sen 16 års åldern p.ga vissa svårigheter. Jag kontaktade försäkringsbolaget där jag haft henne försäkrad sen 2 årsåldern och dom sa att det gick på försäkringen men man fick vänta tills hon blev 20 år. Problemet är att det inte finns några sjukintyg då hon fick vänta 3 år på att träffa läkare, läkaren erkände att dom gjort fel då hon hamnat utanför systemet. Han bad om ursäkt och tyckte det var pinsamt. Hon blev sjukskriven då men det var förra året men åren före då? De kontakter hon haft inom vården har sagt att hon varit för illa däran för att jobba eller studera och vi har ju gjort som dom sagt. Fast var finns bevisen på det?

 

Hon skickade in de intyg som fanns och jag trodde väl att dom skulle ta ut journaler med men icke. Fick avslag då hon inte varit sjukskriven i över 170 dgr? Hallå, hon har varit hemma i flera år. Hur gör man nu? Kan man be läkaren skriva sjukintyg för tiden dom missat henne? Finns ju journaler som beskriver hennes mående och problematik.T.om arbetsförmedlaren ansåg att hon inte var arbetsför. Vi har ju litat på dom vi träffat. Är det någon som vet hur man ska göra nu, tar emot all hjälp jag kan få. Kan ju vara en hel del pengar det rör sig om, ska hon gå miste om det bara för att sjukvården missat henne? Jag fick hota med media och patientnämnden för att hon skulle få läkartid.

 

 

I veckan nåddes jag av ännu ett dystert besked. Ett par "bekanta" från campingen har en pojk i Lisas ålder, ett litet busigt charmtroll. Dom fick i veckan veta att han har leukemi tror jag det var. Känns så overkligt och så orättvist. Lider så med familjen och lille K som ska behöva genomgå ett helvete. Tänk att behöva se sitt barn genomgå det han behöver göra, så maktlös man måste känna sig. Man skulle kunna göra allt för att få byta plats.

 

Mina tankar och kärlek går till familjen och en mängd styrkekramar

 

För 8 dgr sedan satt du vid mitt bord och åt pannkaka, Jag var så otroligt glad att ha dig här, få träffa dig igen. Det var så skönt att se dig så glad och lycklig efter de svårigheter du gått igenom. Så glad för din skull. Vi hade en supertrevlig kväll och alltid så skönt att få prata med dig. Vet inte vad det är med dig men jag har lättare att öppna upp mig för dig än för min egen psykolog, du vet saker ingen annan vet.

 

Vi har bara träffats 3 ggr under de senaste 1½ åren men du har en speciell plats i mitt hjärta. Första gången vi träffades var jag inne i en jobbig period men du hjälpte mig igenom den. Du har funnits där trots att du har gått igenom en jobbig period, du är en av de finaste och varmaste människor jag träffat och jag är glad att ha dig vid min sida. Du är värd all lycka som finns att få.

 

För 3 dgr sedan fick jag ett sms som fick mig att tappa telefonen. Det kan inte vara sant, varför nu och varför just du? Har du inte haft tillräckligt? Många tårar har runnit nerför min kind, jag tänker på dig och dina nära och kära. Jag vet att du är stark och att du inte kommer ge dig i första taget. Jag vill finnas här för dig och kämpa med dig. Finns det något jag kan göra vad som helst så tveka inte att be mig.

 

 

 

Ser mig i spegeln men känner inte ingen personen som möter mig. Det har gått över 2 år nu sedan jag fick mina diagnoser och började med mediciner, Jag trodde allt skulle bli bra, jag skulle börja jobba snart och det skulle bli som vanligt igen. Så blev det inte. Det har varit 2 jobbiga år med medicin experiment, massa biverkningar, utsättningssymptom m.m. Allt det "roliga" har försvunnit, allt känns grått och trist.

 

Saknar den impulsiva, spontana Carola som det var lite go i. Jag saknar den mamma jag var,som orkade gå upp på morgonen, orkade med massa aktiviteter. Nu är allt bara jobbigt, finns ingen ork i kroppen. Kan tillbringa hela dagarna i sängen. Orkar inte med ljud och har svårt att vara med barnen själv då dom ofta bråkar och det triggar igång mig.

 

Det tar tid säger läkarna till mig, men hur lång tid? Det har gått 2 år men inget är ju bättre. Det tar på krafterna att alltid kämpa, att alltid bita ihop för att klara av vardagen. Alla hushållssysslor är som att bestiga Mount Everest, blir stressad av det jag inte orkar. Är inte den som jag en gång var och jag vet inte hur jag ska hitta på henne igen. Vet inte längre vad jag vill, vad gillar jag, vad vill jag med framtiden.

 

( Fram googlad)

 

För drygt en vecka sen fick jag ett trevligt sms från en kär bloggvän. Hon hade vunnit 2 biljetter till Magnus Karlsson här på konserthuset och undrade om jag vela hänga på. I detta nu sitter hon i bilen på väg från Västerås till mig och det ska bli så kul att ses igen. Senast var på mammablogg kryssningen.

 

Tog mod till mig och åkte in till jouren idag Har ju såna problem med sömnen och fortsätter det så här finns ju risken att jag blir inlagd, så jag vela förhindra det. Bra att man känner igen sina tidiga varningstecken så man kan få hjälp. Fick en toppen läkare men han fick mig att skratta gott inombords. Han hade inte läst min journal så när jag berättade att jag var bipolär och hade ADHD så svarade han så här med ett leende. :- Du ser inte ut som någon som är bipolär och har ADHD:). Undrar just hur man ska se ut då, om det finns någon mall?

 

Vi pratade och dividerade hit och dit hur vi skulle göra. Kom fram till att jag får ännu en medicin i dosetten, provar och ser om det funkar. Ska börja ta Seroquel till natten, börja med en om det inte funkar så ska jag prova med två. Liksom zyprexan är det dock vanligt med ökad hunger och det är väl inte precis vad jag önskar mig då jag gått upp sammanlagt 10 kg sen jag började med zyprexan. Under dagen är jag inte hungrig men när concertan går ur mot kvällen kan jag äta hur mycket som helst.

 

 

Idag fick Lisa vara hos farmor/farfar medans vi gick på bio. Det blev Sune i Grekland och det var en fullsatt salong. Åh vad bra den var, har hört att den fick dålig kritik men jag har då skrattat gott. Då ska man veta att jag har väldigt svårt för komedier:), granngubben tror jag nästan gjorde i byxan av skratt. Det här får nog bli en trevlig tradition.

 

Nu är man ju ännu mer sugen på att resa till Grekland. Har kikat runt lite nu så vi får se hur vi gör, vore skoj att få gratta pappa på 70 årsdagen nere i Platanias. Har hittat ett litet mysigt hotell en bit före Platanias, där fanns det barnvänliga stränder och det är a och o för mig. Där Håkan och jag var blev det djupt direkt så inte ens jag vela bada.

 

t 

 

Nu är det inte många timmar kvar av 2012. Ett år som började bra men slutade mindre bra. I februari började jag träna flitigt och mådde bra en längre period, sommaren flöt på med något enstaka dyk. Kämpat på med nykterheten, funnits stunder då jag kunnat döda för en stor grogg. Få känna lugnet i knopp och kropp, jag har dock kämpat emot och snart har jag varit nykter i 17 månader.

 

Hösten kom grå och dyster och tog mig ner till det djupaste mörker. Blev tvungen att läggas in för att få iordning på sömn och mediciner. Ett välbehövligt avbrott från vardagen. Sakta men säkert börjar medicinen kännas rätt men det är ett ständigt experiment och jag måste följa mina rutiner för att få vardagen att funka.

 

Nu är vintern här och sakta kommer gnistan tillbaka. Får dock lära mig att hålla tillbaka, får inte bli för mycket av det goda. Sömnen har jag fortfarande stora problem med och det ska jag ta itu med efter nyår. Nu vill jag vidare, vill komma underfund med vad jag vill med framtiden.Vad vill jag göra, vem är jag?. Det är dags att ta itu med mig nu, klättra uppåt än en gång. Kommer falla men jag tänker inte ge mig.

 

Det jag kommer minnas mest av det här året är NI. Tänk vad ni kommit att betyda för mig, allt stöd och kärlek ni gett mig när det varit som jobbigast. När jag känt mig ensam och övergiven har ni funnnits där. Har förlorat många sk vänner på vägen men vunnit en massa nya och det är jag för evigt tacksam för. Ni får mig att våga, ni får mig att tro och våga hoppas på en förändring.