De senaste dagarna har jag funderat mycket över livet, vad jag vill med det. Började tänka på var alla mina drömmar tagit vägen? Allt jag velat göra, uppleva m.m. Känns som om jag tappat bort mig själv helt och hållet. Sakta men säkert har jag suddats bort. Känner inte igen mig själv längre.

De senaste åren har jag gjort vad folk förväntat sig av mig. Jag har ändrat på mig för att behaga andra, slutat med saker som fått mig att må bra. Träffar inga vänner längre, sitter mest hemma vilket gör mig än mer nedstämd. Är aldrig ut och gör något skoj med vänner, dansar eller middag. Vill känna mig mer än bara mamma och maka. Vill få vara Carola, känna lycka och glädje och på så vis må bättre.

Nästa vecka ska jag till en god vän på "inredningsparty" och nästa helg äta med de 3 S. Var evigheter sen och jag längtar så. Fixa till sig och ha lite tjejsnack +äta gott. Oavsett ångest så ska jag med:).

När det gäller mitt jobb ångrar jag mig så. Som vanligt lyssnade jag på andra, kanske hade det kunnat funka då vi skulle få utgå från Gävle. Slippa pendligen. Fast utan stöd från omgivningen så går det inte, någon som tror på mig och pushar. En framtid som arbetslös känns inte bra. Oroar mig redan.

40 år bakom mig med jobbiga minnen, nu vill jag ändra det.

Fast hur gör jag det? Mina drömmar har tagits ifrån mig, vet inte vem jag är längre. Vad vill jag? Jag vill träffa vänner, göra utflykter, uppleva saker, ta mig an utmaningar, hitta ett intresse.

Jag vill ha en meningsfull vardag

Jag har skrivit om det flera ggr men det tål att skrivas om ännu en gång. Ca 1500 personer väljer varje år bort livet. Det är 3 ggr mer än de som omkommer i trafikolyckor. Ändå läggs det inte ner pengar på utredningar, finns ingen strävan efter en nollvision. Det är tragiskt att så många inte ser någon annan utväg. Många har förmodligen sökt hjälp men inte fått den.

Här i vårt område har det här skett nyligen. Tankar far igenom, var det något som vi borde märkt. Vi visste ju alla att det skett tragiska händelser. Kanske skulle vi visat att vi fanns här, sträckt ut en hand. Många frågor dyker upp, mina tankar går till de x lämnar kvar. x har nu tagit av sig sin tunga ryggsäck.

Fegt och egoistiskt är ord många tar till. Fast vilka är vi att dömma? Vad vet vi om det som ligger bakom, vilken smärta och ångest personen burit på. Varför ska man tvingas bära på en smärta och sorg så stor för att göra andra till lags? Den dagen man tar beslutet är man nog så djupt nere och tänker inte klart. Man ser nog inte sina nära och kära, man vill nog bara bli fri. Vill nog bara få se ljuset och känna lugnet.

Jag klandrar samhället och sjukvården för alla tagna liv.

För någonstans måste det brustit.

Vi måste bli bättre på att vårda varandra, sträcka ut en hand. Våga fråga.

Vi har eldsjälar där ute som kämpar, läs mer HÄR

När ska det sluta göra ont?

Det bor en sorgsenhet inom mig som inte försvinner.
Den drar mig sakta neråt i det mörker jag vill undvika.
Allt är bara ett stort kaos av känslor och tankar.

Jag vill så mycket, ser fram emot så mycket.

Kroppen säger nej, det finns ingen ork.
Det finns ingen gnista.
Jag vill ju så gärna orka igen.
Jag försöker varje dag ta tag i livet.
Försöker tänka positivit.

Så många frågor utan svar.

Sluta grubbla, sluta analysera säger "dom".
Jag vet men det är inte så enkelt.
Vissa frågor måste få ett svar.
Annars kan jag inte gå vidare.

Önskar det fanns en knapp som gjorde att allt bara blev ok.
Att jag slutar analysera.
Slutar undra vad som är vad i mig.
Vad är friskt, vad är bipolär vad är ADHD?

Vem är jag?

Känner inte igen mig alls längre.
Befinner mig i en gråzon som jag inte tar mig ur.
Alla färger i livet har försvunnit.
Det känns grått och trist.

Vill få tillbaka glädjen och lusten.
Lusten att leka och ge av mig själv.
Lusten att vara mamma och fru igen.
Vill ha tillbaka färgerna igen.
Vill att det ska kännas roligt att leva.

När mörkret smyger sig på kommer allt upp till ytan igen.

I morgon är en annan dag.
Nya möjligheter.
Kanske är det dagen som är början på mitt nya liv.

Varje dag

Försöker jag tänka positivt
Jag försöker rycka upp mig
Ta tag i livet
Acceptera att livet är så här

Jag försöker vara den person jag vill vara
Försöker vara alla till lags
Jag försöker göra rätt
Försöker vara så som man ska vara

Jag försöker le och se glad ut
Vara en sån mamma man ska vara
Tålmodig, glad, lekfull, kärleksfull
Jag försöker vara närvarande

Fast hur jag än försöker så går det inte

Jag försöker få allt att vara normalt
Visa att jag fixar det
Visa att jag är stark
Visa att det är på rätt väg nu

Inom mig är det kaos
Vet varken ut eller in längre
Jag hänger inte med i det som sker
Jag är bara så trött

Vill bara lägga mig ner
Sova likt Törnrosa
Jag vill bara att allt ska vara tyst
Det ska vara lugnt

Vill bara få stanna tiden, få hinna i kapp

Vill bara vara
Få vara ensam med mina tankar
Ensam med min smärta
Ensam med mina tårar

Jag försöker men orkar inte försöka mer

Jag erkänner

Jag vill inte leva.
Vill inte känna den här smärtan.
Vill inte ha den här ångesten.
Vill slippa alla kaos i huvudet.
Jag vill inte leva så här.

Jag vill inte dö.
Jag vill se mina barn växa upp.
Jag vill uppleva H och mina drömmar.
Jag vill upptäcka världen.
Jag vill inte dö.

Jag vill inte leva i en ständig kamp.

Att inte vela leva och vela dö

Det är skillnad

Ibland gör livet bara så ont.
Ibland gör det så ont att vara jag.

Du lämnar mig.....igen

Jag gråter.
Jag bönar och jag ber.
Jag skriker ut min smärta.

Du bara står där.
Hånler.
Du skrattar mig rakt i ansiktet.
Stöter bort mig.

Du går till henne.
Du väljer henne, inte mig.
Dina barns mor.
Din fru.

Jag ligger på golvet.
Skriker.
Gråter.

Du har krossat mitt hjärta än en gång.

Vaknar upp ur ännu en mardröm.

Du ligger här brevid mig.
Jag är helt slut.
Kan inte somna om.
Glad att du finns här vid min sida.

Varför drömmer jag så här.
Är det för att jag tror att du ska tröttna och lämna mig?
Hitta en frisk tjej som är glad och alert.
Är det för att jag är rädd och känner mig otillräcklig?

Efter 4 timmars sömn gör jag morgon och önskar er allesammans en bra Tisdag

Inom mig finns en sorg och smärta så stor.
Jag vet inte längre var jag ska göra av den.
Jag har försökt.

Sätter på mig min mask.
Svarar jo det är bra, fast det inom mig skriker.
Min mask kväver mig sakta.
Vill få slita av mig den.

Vill få må dåligt.
Vill gråta.
Vill visa känslor.
Vill bryta ihop.

Tassa inte runt mig.
Kom inte med goda råd.
Det hjälper inte mig.

Se mig.
Finns där.
Öppna din famn.
Krama mig, håll om mig.
Säg inte att allt blir bra.

Jag vet.
Jag vet att allt blir bra.
Någon gång.
Fast inte nu.
Inte nu.

Nu gör det så sjukt ont inom mig.
Jag vill inte längre.
Det gör ont att se på er.
Det gör ont att veta att jag orsakar så mycket smärta.

Vill bara försvinna.
Komma bort.
Till tystnaden.
Där inget gör ont längre.

Känns som om jag äts upp inifrån.
Mitt huvud håller på att sprängas av allt.
Vill bara att det ska bli TYST.
Lugnt och tyst.

Försöker finna gnistan.
Finna kraften.
Finna orken att finnas där.
Jag försöker men...
Det går inte.


Tar av mig masken och låter allt komma

Känner mig ensam.
Ledsen.
Maktlös.

Jag har min man mina barn.

Var finns de andra?
Dom bara försvann?
Jag saknar dom.

Varför hör ingen av sig?
Varför frågar ingen?
Hallå det är jag.
Samma gamla Carola.

Behöver inte tassa runt mig.

Jag behöver er.
Behöver stöd.
Behöver avlastning ibland.

Behöver känna livet.
Vill få tillbaka livet i mig.

Känner mig så ensam med mina tankar.
Alla känslor, all oro.
Min ångest.
Rädslan för livet.

Min man och mina barn ni finns här.
Ni står mig närmast.
Det är ni som får stå ut med allt.
Det  är er jag sårar.

Jag älskar er så.
När det är som mörkast så finns tankarna där.
Att ni skulle ha det bättre utan mig.
Ni skulle kunna få en chans till lycka.

Få in kärlek i era liv.

Kärleken övervinner allt

Skulle så gärna vela tro på det

Hur ska jag kunna sova efter att sett och hört detta
Hur kan något så hemskt kunna hända här i Sverige?
Hur kan man göra så mot oskyldiga barn?

Jag mår illa.
Kommer höra barnens gråt.
Kommer höra deras bedjande.
Deras bön om att få komma hem.

Tänk att få en timme på dig att säga adjö till dina barn.
Tänk när dom sitter där i din famn, gråter.
Hur ska du finna kraft att resa dig och gå?
Du får slita bort barnet som hänger sig fast och vill följa med hem.
Du vänder dig om.
Dom står i fönstret och gråter.

Du måste lämna dom.
Du ska "aldrig" se dom igen.
Du är den enda familj dom någonsin haft.

Hur ska dom någonsin känna sig trygg igen?
Hur ska dom kunna lita på vuxna?
Vad känner dom?
Oälskade, ensamma och övergivna.

Över 1 år har gått nu.
Dom har tagit ifrån jourhemmet.
Bor på ännu ett nytt hem.
Är det för barnets bästa det?

I kväll kommer jag gråta ett tag.
Gråta för de förlorade barnen som vill hem till sin familj.
Som behöver sin familj.

Jag kommer be för barnen.
Be att en skyddsängel vakar över dom.
Att dom får återförenas med sin familj.
Sin trygghet och kärlek.

Låt dom få komma hem