Då var det dags för en gästbloggare och inte vilken som helst heller. Ulrika och jag har varit "bloggvänner" en längre tid och på mammablogg kryssningen 2011 träffades vi för första gången. För mig klickade det direkt då hon är en otroligt lättsam härlig person. Jag var ju jättenervös inför kryssningen men tack vare Ulrika kände jag mig trygg, hon visste ju vad jag gick igenom. Hon fick mig att dansa nykter:) och vi som var äldst i gänget dansade natten lång, kröp till sängs efter kl 3. Efter den kryssningen hände det saker på båda håll och vår kontakt har varit sporadisk men jag vet att Ulrika vet att att jag har henne i mina tankar var dag. Jag är tacksam över att ha en sån varm person i mitt nätverk, en kämpe som ger trots hennes egna svårigheter. För mig är Ulrika en sann vardagshjälte. Snart ses vi igen tjejen, räknar dagarna :).

( Klicka på bilden)

Det hör inte till vardagen att det dyker upp kommentarern från killar på bloggen, men från den här kommer det varma goa kommentarer titt som tätt:)

(klicka på bilden)

Här kommer ett litet inlägg från mig

Hej alla Carolas underbara läsare!

Jag fick chansen att gästblogga hos Carola, det glädjer mig mycket.

Krister heter jag, vem är det kan man fråga sig, men säger man Kaffehörnan då går det upp ett ljus. Jag läste många bloggar innan jag själv började blogga, vem ville läsa om mig och vad jag hade och säga. Efter ett år drygt förstod jag, vad en blogg kan innebära, så massa trevliga människor här finns, som jag inte hade en blekaste aning om fanns. Metrobloggen var jag på först, jag blev veckans blogg och blev intervjuad, wow tänkte jag, då måste man ju gjort något bra och lyckats skapa ett intresse.

Jag har gjort en massa videoklipp och engagerat tusentals människor.

Utan att skryta har jag blivit en rikskändis, haha.

Jag har suttit modell för elever som ska bli makeupartister, skapat samarbete, som ni kan se på min blogg.

Vad kan man vänta sig om man besöker min blogg? En kille som skriver från hjärtat, vågar bjuda på mig själv till 100%, kan uppfattas hård i mitt bloggande men samtidigt hjärta av guld med glimten i ögat.

Kram Krister/Kaffehörnan

(Har du något du brinner för, något du vill dela med dig utav av? Gör då det hos mig som min Gästbloggare, maila mig om vad du vill skriva om./ Carola)
 

Som jag skrivit förrut finns så många otroliga livsöden därute, jag är glad att så många "törs" dela med sig. Det kan ge styrka åt så många andra, man slipper känna sig ensam man kan finna det stöd och den styrka man behöver.

Idag är det Ludmilla som delar med sig av sitt liv, det tragiska hon gått igenom men någonstans har hon ändå funnit styrkan och kraften att gå vidare. En kvinna jag beundrar väldigt mycket och jag är stolt över att ha henne som gästbloggerska, TUSEN TACK

(klicka på bilden för att komma till bloggen)

Jag var en vanlig fyrabarnsmamma som i grunden har ett mycket bra liv. Jag är läkare och KBT-terapeut (Steg-1) men arbetar framför allt med mitt företag Linnéas Simskola som jag grundade när Linnéa var baby (1993). Jag arbetar normalt som doktor/terapeut en dag i veckan ungefär. Det är ett upplägg som gör mig väldigt flexibel så jag har kunnat vara mycket med barnen och vi har haft möjlighet att resa mycket.

Linnéa var en underbar person. Detta är inte något som jag efterkonstruerar och inte något som jag bara säger för att jag är hennes mamma. Linnéa var speciell. Hon var ett speciellt väsen. Hon spred glädje och positivitet var hon än kom. Man tyckte om att vara i hennes närhet. Linnéa fick alla att känna sig speciella för henne. Jag kände att vi hade en mycket fin mor-dotter-relation. Vi pratade om allt, trodde jag i alla fall. Jag var otroligt stol över henne. Hon var också vacker, duktig på att skriva, spela piano, dansa magdans och hade väldigt lätt för sig i skolan. Hon hade planer att bli läkare. Linnéa var ödmjuk samtidigt som hon hade bestämda åsikter om saker och ting. Hon var blyg som väldigt liten, men var en tjej som stod med båda fötterna på jorden, tog för sig och lyckades med allt hon gjorde. Hon kunde ha gjort precis vad som helst i sitt liv. Livet låg framför hennes fötter.

Plötsligt började hon få ångest och en dag sa hon att hon försökt att hänga sig i sitt rum. Den dagen blev hon inlagd på BUP och fick diagnosen depression. Så här i efterhand tror jag att det fanns mycket mer som hon inte hade berättat för oss.

Linnéa tog sitt liv den 30 maj 2008 efter att hon hade fått en obevakad permission från Barn- och Ungdomspsykiatrin här i Uppsala. Tyvärr så hade de varken frågat eller informerat mig om att hon släpptes ut. Hon var ju inlagd på grund av att hon inte ville fylla 15 år vilket hon skulle ha gjort 8 dagar senare. Linnéa ställde sig framför ett tåg och dog omedelbart.

Det är uppenbart att det har begåtts många fel under de två månaderna som Linnéa var inlagd. Både ansvarsnämnden och socialstyrelsen har haft synpunkter på det som skedde. Den ansvariga läkaren blev fälld i ansvarsnämnden.

Jag har varit fruktansvärt arg på Linnéa. Att hon har tagit sitt liv har påverkat otroligt många människor. Ett självmord ger ringar på vattnet på ett sätt man inte kan förstå. Minst 200 personer beräknas bli direkt berörda av ett självmord. Linnéa som var ett sådant stort stöd för sina vänner som mådde dåligt gjorde det mycket svårt för dem när hon “gav upp” själv. Linnéa har två familjer och fem syskon som hon lämnar i total hopplöshet. Massor med vänner, vuxna och barn. Hon har berört så många, så många under sin livstid. Jag är också arg för att hon lämnade mig på det sätt hon gjorde. Hon var arg på mig när vi skildes åt. Det är nog det allra tyngsta. Vi har en oskriven regel i vår familj att man aldrig skils som ovänner… Men framför allt har jag varit bottenlöst ledsen.

För att överleva detta har jag har skrivit mycket. Jag pratar öppet om det som har hänt. Jag märkte väldigt snabbt hur ovana vi människor är att hantera sorg. Särskilt när någon tar sitt liv. Självmord är fortfarande tabubelagt. Om jag kan påverka något litet genom att vara öppen och sprida information om självmord så är inte Linnéas död helt förgäves. Det är det som driver mig och ger mig kraft. Att kunna göra nytta i all denna tragedi. Det gäller att hitta balansen mellan att sörja och gå vidare, och det är inte det lättaste. Rent konkret så har jag använt KBT-verktyg som Mindfulness och Acceptans för att ta mig genom det som är smärtsamt. Jag försöker aktivt att fylla mitt liv med saker “efter Linnéa” så att inte livet har stannat upp den 30 maj 2008. Jag försöker också aktivt fokusera mer på det jag har, än det jag inte har. Men det går upp och ned. Jag träffade en mycket kompetent psykolog under det första året. Jag har också en underbar man som stöttar mig otroligt mycket.

Vi valde också att skaffa ett barn till. Sophie kom nov 2009, 1,5 år efter att Linnéa dog och hon kom med ljuset, glädjen och framtiden in i vårt hus. Sophie ersätter inte på något sätt Linnéa, men hon har hjälpt oss att se framåt och hon fyller ut en del av det tomrum som Linnéa lämnade efter sig.

När Sophie föddes fick jag cancer. Den kom från moderkakan och växte sig in i livmodern. Jag var mycket allvarligt sjuk men som tur var så kunde jag bli frisk efter en lång tids intensiv behandling. Det var mycket speciellt att få en liten sladdis samtidigt som man var sjuk.

I maj 2010 fick jag min sista cellgiftsbehandling och i juni opererade jag bort livmodern. Sedan dess har jag långsamt, långsamt fått tillbaka mina krafter och känner nu att jag börjar må riktigt bra. Och i mars kommer jag att bli mormor. Min äldsta dotter Emelie ska få en dotter.

Det jag har lärt mig av det som hänt mig är mycket. Framför allt att man inte vet något om någonting... Man vet inte alls vad som kommer att hända i livet. Man vet hur länge man får ha kvar sina nära och kära. Man vet inte hur länge man själv kommer att fortsätta leva.

Det är viktigt att göra det bästa av det liv man har och fokusera på det som är gott och bra.

Jag ser fram emot att fortsätta leva mitt liv!

Ludmilla

 

Där ute i bloggvärlden finns det så många människor som inspirerar mig, många bloggar som berör på olika sätt.
Jag vill dela med mig utav dom personerna till ER, därför tänker jag börja med Gästbloggare. Där en utvald bloggare får göra ett inhopp och skriva om det som är aktuellt i dennes liv e.x.

Att jag kom att tänka på ideèn beror på stor del av den här fantastiska människan, en oerhört stark beundransvärd kvinna som gett mig så mycket stöd den senaste tiden. Ändå är vi färska bloggvänner:).
Pernilla, jag beundrar och respekterar dig, du är en stark och älskvärd person. Din man har tur som har en sån fantastiskt fru vid sin sida. Tack för att du vill berätta din historia för oss.

(http://pjatt82.blogspot.com/)

Fick förfrågan om att gästblogga. Först blev jag givetvis glad och hedrad att någon var intresserad av vad jag skrev. Sen kom tanken vad tusan skall jag skriva om då???

Tanken är att det skall handla om att vara den som finns bredvid en med bipolär sjukdom.

 

Denna sommaren har vi verkligen levt mitt uppe i sjukdomen då min man fick ett maniskt skov i början på juni. För min del började det med att jag ignorerade alla tecken trotts att vi gått igenom dem och sagt vad som skall göras men jag ville nog inte se det eftersom jag viste vad det skulle komma att innebära. Tillslut gick det inte att ignorera längre. Då byttes det ut mot ilska och ett enormt kontrollbehov hos mig.

 

Manin blev sakta men säkert värre juh längre han var vaken och jag sjukskrev mig från jobbet för att vara hemma och ta hand om barnen men även ha ett vakande öga på min man.

Informerade vänner och familj vad som var på gång. Vi har tillsammans byggt upp en super kontakt nät för att mer eller mindre stå redo då han drar igång eller vad man skall kalla det.

Hoppades ett tag på att det skulle hjälpa med sömntabletter för att få han att sova då vi kommit överens om att detta skulle tas då han fick sömnproblem. Men tyvärr hade det hunnit gå så långt att lögnerna redan hade startat.

 

Och när min man är vaken på nätterna innebär det även att jag blir vaken en hel del då han har tråkigt om vi andra inte är vakna. Det är väldigt svårt att beskriva hur en manisk person är om man inte har träffat en tidigare men om man säger så här. Han höll på med allt och lite till samtidigt pratar och sjunger ständigt. Det sprutar nya idéer ut honom hela tiden som han måste testa. Han har inte ens ro i kroppen för att sitta ner och äta eller titta på tv. Det går i 200 hela tiden dygnet runt. Sen kommer smärtan i kroppen på olika ställen när han varit vaken och kroppen börjar säga ifrån men han själv inser det inte utan får för sig att det är tarmvred, ryggskott m.m.

 

Nu låter det bara negativt men det är det absolut inte för när han går in i sina maniska skov så blommar han upp lite visar väldigt omtanke om mig och känslor han leker väldigt med barnen och de älskar det. Denna gången fick han dille på att städa så hemmet har nog aldrig varit så skinande rent som det var nu.

Men allt detta går till en gräns hur man som anhörig skall orka med. Man är både arg, ledsen och orolig. Tog inte heller kontakt med psykvården då vi sedan tidigare har många dåliga erfarenheter därifrån.

 

Men tillslut gick det inte längre när han började bli arg och aggressiv. Det var ett oerhört tungt beslut att få hjälp att få upp honom till psykakuten och att få honom inlagd. Fanns stunder då han förstod varför för att i nästa inte alls förstå varför han mådde juh toppen enligt sig själv.

Har nog aldrig mått så dåligt och haft så dåligt samvete som när läkaren kom med vårdintyget och de gav honom massa lugnande. Detta innebar juh att jag spärrade in min man. Men i detta läge var jag tvungen att tänka på mig och barnen i första hand.

Det tog två dagar innan jag orkade upp för att hälsa på honom. Barnen var hos mormor så jag skulle få lite tid att samla krafter.

Avdelningen han låg på var underbar i kontakten med mig och jag pratade med sköterskorna varje dag innan jag ringde honom bara för att kolla av lite hur läget var och hur det gick med alla mediciner.

Han var inlagd i två veckor innan han fick komma hem då de ansåg att han medicinskt var färdig men då kom nästa smäll här hemma då han sov dygnet runt och jag fortfarande fick dra hela lasset. Men även detta viste jag sedan tidigare

.

Vet att största skräcken för min man under hela denna tid är att jag skall lämna honom men det finns inte för mig. Vet att det är sjukdomen som talar många gånger när han är manisk men även deprimerad och jag älskar honom över allt sjukdom eller ej.

 

Nu så här ett tag efter så er man många fel man gjorde och vad man borde ha gjort men varje skov är det andra olikt och man får ta lärdom för varje gång. Man tar sig igenom dem tillsammans så länge kärleken finns där.

Har även haft ett otroligt stöd av mina vänner och familj som finns där oavsett hur han mår.

Har även varit väldigt öppen mot min chef om sjukdomen så jag har ett otroligt stöd i henne med.

 

För som anhörig så måste man hitta stöd i andra när våra nära är sjuka om vi skall orka. Sen är det även inget svaghets tecken att be om hjälp. Tyvärr väntade jag på tok för länge och gick i väggen själv men nu är jag på väg tillbaka igen.

Rädslan finns hela tiden att ett skov skall komma men nu känns det som om min man får bättre hjälp efteråt att bearbeta sin sjukdom och jag har även krävt att få vara en del av denna process. För även jag måste vara införstådd i sjukdomen om jag skall kunna hjälpa min man på bästa vis.

Hittade även ett oerhört stöd i ett forum på nätet där andra bipolära finns samt anhöriga. För min bearbetning av det som hänt var att prata, prata och prata.

 Tack snälla Pernilla än en gång, förhoppningsvis har din text och historia varit till hjälp för någon annan.