Ibland gör det bara så ont men man kan inte sätta fingret på det. Idag är det en sådan dag. Det känns som om någon håller på att krama sönder hjärtat. Det känns som om man är på väg att gå sönder. Man blir rastlös och vet inte vad man ska göra och ångesten kryper sakta inpå en. Tankarna rusar inom en och det går inte att tänka klart. Man vill helst bara åka ut i skogen och skrika av sig all smärta, jag vill bara få gråta. Jag vill bara få må bra.

 

Vill bara få lite lugn och ro i vardagen, få lite frid. Vet inte hur jag ska ta mig ur det här ekorrhjulet, vill bara få hämta andan få ladda batteriet. Jag vill finna meningen med allt det här. Det finns så mycket som

spökar inom mig, saker jag inte kan släppa taget om. Händelser som orsakat stor sorg och smärta, händelser som måste redas ut en gång för alla så jag kan gå vidare. Släppa allt hat jag har inom mig som tar så mycket på min energi. Vill finna en väg ur det här, finna en väg till lycka och välmående.

 

Samtalade med en präst idag och det var så skönt. Han ingav sånt lugn och trygghet så jag hann bara sätta mig ner så började jag gråta, Gick igenom mina senaste 6 år på 5 minuter:), hade bara en halvtimme med honom. Så skönt att bara prata av sig precis vad jag behövde och kommer behöva för att ta mig vidare. Har bokat in fler träffar med honom, det är ingen terapi utan bara för att jag ska få prata av mig. Det har jag längtat efter i 6 år tid.  KBT har inte gett mig den möjligheten.

 

Tack för att ni finns här för mig

 

 

Det  var ett tag sen jag kikade in här och skrev något. Har inte haft någon gnista alls, ena stunden är det lätt att bara skriva från hjärtat men ena stunden går det inte alls. Det bara låser sig och man finner inga ord alls, det är bara tomt fast det bara snurrar av tankar inom en. Man hinner inte ta tag i dom, det är bara ett stort kaos inom en. Finns så mycket man vill ut med för att lätta på bördan men det har låst sig helt.

 

De senaste veckorna har allt gått upp och ner med mitt mående. Har mått illa, varit trött och orkeslös. Det har inte funnits någon gnista alls, många mörka tankar om livet. Vad är meningen med allt, ska det vara så här? Det tar tid det vet jag men hur lång tid och hur länge orkar man? Vill ha tillbaka mina uppåt perioder, få tillbaka lite ork och gnista. Nu är jag bara i normal läge eller neråt och det är inte skoj:). Normal läge som dom säger är för mig supertråkigt.

 

Hur kan man som mamma tänka så som jag gör undrade en bloggerska för ett tag sen. Tro mig jag önskar att dom tankarna inte fanns för jag skulle aldrig vela såra min familj på det viset. Sen får man mediciner med biverkningar som kan förvärra dom tankarna och det är inget man hurrar för. Jag kämpar varje dag med mina tankar och får påminna mig hela tiden om min kärlek till min familj och vad dom betyder för mig och vad jag betyder för dom. Det gör ont att ha såna tankar och dom är skrämmande för när man är i det mörkaste djupet och när det gör som mest ont är man beredd på att göra allt för att slippa smärtan.

 

Längtar efter att ha någon att gå och prata med. Har inte haft enskild terapi på över 3 månader men så länge jag går i grupp terapi får jag inte gå på enskild. På grupp terapin går vi igenom hemläxan och man lyssnar på andras problem och det hjälper inte mig. Hoppar hellre av den terapin och går på enskild för det behöver jag nu, vet inte var jag ska vända mig. På lördag ska jag på endags retreat och då fick man boka in samtal med prästen kanske ska börja i den änden.

 

 

Det här är den medicin som ställt till med massa elände för mig. Gått upp ca 10 kg i vikt och är som en zoombie på dagarna, jag orkar ingenting längre. Nu har jag dock fått nog och har själv börjat sätta ut den, vet att jag inte får det utan läkarens godkännande men kan dröja länge innan nästa läkartid. Har sänkt dosen och tagit varannan dag och det har funkat bra. Sömnen har jag fått till och de senaste 7 dgr har jag  haft ork och energi som jag inte haft på länge. Fått höjt concertan och det har säkert gjort sitt också. Jag känner mig "lagom" nu.

 

Nu får jag se om jag har lättare att gå ner i vikt. Har ju inte spelat någon roll vad jag gjort, har ju iof problem med sköldkörteln också och det kanske också gör sitt. Är det någon mer här som har slutat med zyprexan och har ni märkt någon skillnad? Vet att Rebecca skrev att hon gått ner i vikt, berodde det bara p.ga av medicienen eller ändrade du något annat?   Vill inte ha det så är längre, vantrivs så med mig själv och mår än sämre psykiskt när alla kläder är för liten.

 

 

Ser mig i spegeln men känner inte ingen personen som möter mig. Det har gått över 2 år nu sedan jag fick mina diagnoser och började med mediciner, Jag trodde allt skulle bli bra, jag skulle börja jobba snart och det skulle bli som vanligt igen. Så blev det inte. Det har varit 2 jobbiga år med medicin experiment, massa biverkningar, utsättningssymptom m.m. Allt det "roliga" har försvunnit, allt känns grått och trist.

 

Saknar den impulsiva, spontana Carola som det var lite go i. Jag saknar den mamma jag var,som orkade gå upp på morgonen, orkade med massa aktiviteter. Nu är allt bara jobbigt, finns ingen ork i kroppen. Kan tillbringa hela dagarna i sängen. Orkar inte med ljud och har svårt att vara med barnen själv då dom ofta bråkar och det triggar igång mig.

 

Det tar tid säger läkarna till mig, men hur lång tid? Det har gått 2 år men inget är ju bättre. Det tar på krafterna att alltid kämpa, att alltid bita ihop för att klara av vardagen. Alla hushållssysslor är som att bestiga Mount Everest, blir stressad av det jag inte orkar. Är inte den som jag en gång var och jag vet inte hur jag ska hitta på henne igen. Vet inte längre vad jag vill, vad gillar jag, vad vill jag med framtiden.

 

Tog mod till mig och åkte in till jouren idag Har ju såna problem med sömnen och fortsätter det så här finns ju risken att jag blir inlagd, så jag vela förhindra det. Bra att man känner igen sina tidiga varningstecken så man kan få hjälp. Fick en toppen läkare men han fick mig att skratta gott inombords. Han hade inte läst min journal så när jag berättade att jag var bipolär och hade ADHD så svarade han så här med ett leende. :- Du ser inte ut som någon som är bipolär och har ADHD:). Undrar just hur man ska se ut då, om det finns någon mall?

 

Vi pratade och dividerade hit och dit hur vi skulle göra. Kom fram till att jag får ännu en medicin i dosetten, provar och ser om det funkar. Ska börja ta Seroquel till natten, börja med en om det inte funkar så ska jag prova med två. Liksom zyprexan är det dock vanligt med ökad hunger och det är väl inte precis vad jag önskar mig då jag gått upp sammanlagt 10 kg sen jag började med zyprexan. Under dagen är jag inte hungrig men när concertan går ur mot kvällen kan jag äta hur mycket som helst.

 

 

Kan inte med ord beskriva vad era ord betyder för mig. Önskar jag fick träffa er alla och krama om er. Den senaste veckan har varit tung och jag har känt  mig ensam och vilsen. Att då gå in och mötas av all er värme ger mig styrka. Jag är inte ensam och jag går inte den här vägen själv utan ni finns vid min sida.

 

All kärlek till er alla

Vet att jag borde åka in till jouren och ev läggas in men det är inte ett lätt beslut. Det är inte lätt att lämna barnen då jag vet hur det påverkar dom. Fast dom lider ju lika mycket av mitt måendet här hemma. Vet att jag måste ta hand om mig själv för att orka ta hand om familjen men ändå är det inte lätt. Vet ju hur mycket som läggs på maken som ska jobba, ta hand om barnen och hemmet. Visste jag att han fick hjälp och avlastning skulle beslutet var så mycket enklarer. Annars ligger jag därinne med dåligt samvete och blir stressad.

 

Har haft sån ångest idag och är så sjukt trött så jag mår illa. Har inte gjort annat än skäll på barnen idag, jag orkar inte med det minsta ljud. Har svårt att andas och hjärtat rusar. Vill bara fly härifrån, få lite lugn och ro. Önskar att folk i omgivningen kunde förstå, att det inte är något jag valt. Orkar inte ha det så  här längre, rädd för mina tankar och känslor. Vill bara få stopp på ekorrhjulet för jag måste få vila. Det gör så ont inom mig,känns som om jag håller på att spricka och allt går ut över barnen. 

 

Får ångest av ångesten och jag börjar få panik. Det kryper i hela kroppen, hjärtat rusar och det känns som om jag inte kan andas. Vet inte vad jag ska göra,kan inte sitta still och ju mer jag tänker på att jag har svårt att svälja desto värre blir det. Försöker andas djupt och slappna av men det går inte. Jag fryser och svettas omvartannat och jag mår sjukt illa. Har tagit 3 tabletter men det har inte märkts någon skillnad.

 

Är lättretlig och orkar inte med min mammaroll just nu. Klarar inte av alla ljud och allt kaos. Vill bara ha det tyst. Agnes och Lisa har varit "överaktiva" i flera dagar nu, slåss om uppmärksamheten och ska helst sitta i knä på en.Vill och behöver lite space. Skulle vela vara för mig själv ett tag, fast när jag är själv får jag iallafall ångest och dåligt samvete för att jag inte finns där. Känner mig misslyckad som mamma. Fast ska jag orka vara mamma och finnas där behöver jag ta hand om mig själv, finna styrkan och energin men hur jag kunna göra det.

 

Kan ju inte bara lämna allt och dra, sån enkelt är det inte när man har 3 små barn. Känns som om jag håller på att drukna, räcker inte till hur jag än gör och det gör mig frustrerad och ledsen. Finns säkert folk därute som undrar hur man kan tänka som jag gör när man är mamma. Jag älskar mina barn men i mitt mående just nu är det svårt att ge av sig själv och vara närvarande. Mina tankar rusar i 190 och jag vet inte vad jag håller på med. Försöker hålla koll på allt som ska göras, missar viktiga möten vilket gör att jag känner mig mer misslyckad.

 

Hur lång tid ska det ta? Det tar tid att ställa in medicinering sa dom för 2 år sedan, det är för mig lång tid och hur länge till ska jag vänta. Försöker ta mig i kragen och det funkar en liten stund sen hinner ångesten i fatt mig och drar mig sakta nedåt. Vad är det för fel på mig? Ja det vet jag väl egentligen:) men varför kan jag inte bara acceptera mitt mående, acceptera att det är så här det är. Varför är det inte lika lätt att bli positiv som det verkar vara i alla självhjälps böcker? Förlåt, tänk positivt och hej är livet bättre.

 

"Förutom att ångesten påverkar hur man mår psykiskt tar den sig ofta kroppsliga uttryck. Det beror på att stresshormoner utsöndras i blodet och påverkar kroppen. Man kan få symtom som till exempel

• hjärtklappning, andnöd
• svettningar och frysningar
• klump i halsen
• muntorrhet
• muskelsvaghet eller muskelspänningar
• illamående
• yrsel."

 

 

Ångesten bara kryper inom mig, alla tankar bara rusar.

Det dåliga samvetet man dagligen bär på.

Hur man än gör så räcker man inte till.

Vill bara stanna ekorrhjulet.

Få samla lite krafter.

 

Efter en sömnlös natt har jag bestämt mig för att besöka jouren. Inte för att jag tror att jag blir inlagd men jag tänker uträtt ärenden först som underlättar för familjen om det skulle bli så. I väg och storhandla, fixa fram kläder inför morgondagens ridning och kalas. Ja ska bli spännade att se vad dom kan erbjuda mig. Den nya tabletten fungerar inte vidare bra, ligger och vrider mig halva natten sen sover man bort dagen. Man har vänt på dygnet.

 

Inte för jag vet hur dom kan hjälpa mig men något måste ändras. Funkar inte att ha det så här. Pigg och energisk ena dagen sen sängliggandes i 3. Vill ta mig upp ur den här dvalan, finns så mycket jag vill göra men orken finns inte där. Kanske vill jag för mycket:). Saknar min gamla energi. De här 2 åren har tagit så mycket utav mig, känner mig inte själv längre. Försöker göra så gott jag kan och göra vad som förväntas av mig men jag gör det utan känsla oftast.

 

 

Genom åren med mitt mående har jag förlorat många goda vänner. I mina hypomana tillstånd har jag varit på, gjort saker, umgåtts, telefon kontakt och lovat guld och gröna skogar. Sen har jag sakta dalat och kontakten från min sida har minskat och löften blivit brutna. Ofta har maken fått plockat upp spillrorna och fått förklarat för mig. Jag har inte orkat haft kontakten och inte svarat i telefon ens. Visste ju inte då att det var depression jag hade.   Jag förstår att folk valde bort mig för jag skulle säkert göra detsamma om jag inte visste bättre.

 

Idag har jag lika lätt för att försvinna men de i min närhet förstår varför hoppas jag i allafall. De i min närhet som liksom jag mår dåligt på ett eller annat sätt kan förstå varför jag inte orkar, varför jag prioriterar på ett visst sätt. Det finns dock folk som inte förstår också och det gör ont inom mig. Min vardag har de senaste åren varit ett stort kaos med mycket tragiskt som hänt. Vi försöker repa oss men det tar tid. Ibland vill jag mycket och kan "lova" folk att vi ska ses. Jag menar det och jag vill det men det är svårt att få tiden att räcka till. Hinner inte med mig själv just nu, göra de jag mår bra utav.

 

Ibland vill jag bara för mycket och oftast när jag mår bra:). Dock lägger jag nu tiden på det som är viktigast för mig och det är min familj. Barnen har lidit och haft det jobbigt så när jag mår bra är det viktigast för mig att finnas tillhands för dom. Självklart är mina vänner viktiga, nu vet jag dock vilka dom är och dom finns där och "väntar". När det gäller barnen är det så pass att jag "bett" skolan göra en "anmälan" till soc så vi kan få läxhjälp och ev kurator om det behövs. Så just nu prioriterar jag dom och deras mående vilket jag hoppas folk kan förstå. 

 

När man är deprimerad orkar man inte söka kontakt, man vill inte träffa folk. Det är då viktigt att folk "vågar" tränga sig på. Ta med fika, gå en promenad eller bara sitt och surra. Vänta inte på att jag ska bestämma dag utan säg en dag och kom:) så funkar jag. Att stå brevid är inte lätt, tro mig jag vet men jag vet också hur mycket det betyder när någon visar att dom finns där. Att dom bryr sig. Sträck ut en hand. Behövs inte mycket alls för att göra dagen mindre grå.

 

 

 

För några veckor sedan hörde en journalist från Ica Kuriren av sig till mig. Hon ska göra en artikelserie om folk som bloggar om deras "sjukdomar". Mig hörde hon talas om genom kontakter på Tidningen Leva/Ps där jag har bloggat om just min psykiska ohälsa. Fick läsa artikeln igår och jag är så imponerad av journalister hur dom får i hop allt:). Vi hade ju en telefonintervju och det känns svårt att få med "allt"men hon hade lyckats.

 

Hade även telefonintervju med Hemmets Journal häromdagen ang.min bipolaritet, ska visst fotas också där. Nu har jag verkligen fått mina 15 minuter i rampljuset:)

Ja  då inte det lättaste i psykiatrins värld. Varit till min psykolog idag och jag mår nästan sämre nu än vad jag gjorde före. Allt låter så enkelt i hans värld, han kan ju aldrig sätta sig in i mina innersta känslor. Frågasätter om det är ångest jag har, hur jag kan veta det? Det har ju läkaren sagt, vem ska jag tro på? Kommer med så "enkla" lösningar på mina problem, vore det bara att stoppa bomull i öronen för att klara av allt kaos med barnen så hade jag gjort det för länge sen. Vore det så enkelt att styra över mina tankar och tänka positivt så tro mig så skulle jag göra det. Jag vill inte ha det så här.

 

Han rabblade upp massa folk som är bipolär och vilka fantastiska liv dom lever. Det får mig att känna mig totalt dum i huvudet. Måste ju vara något annat fel på mig som inte kan må så,som inte klarar av att se glädjen i saker och ting. Jag håller mig flytande men mer är det  inte,,har svårt att känna riktig glädje över livet. I morgon har jag telefontid med läkaren och jag har skickat ett långt mail idag. Har lättare för att uttrycka mig skriftligt men även där har jag svårt att förklara mitt mående. Det gör bara så ont inom mig,känns som om jag håller på att spricka. Är bara så ledsen och jag vill inte ha det så här längre.

 

 

Det här är min nya medicin för sömnsvårigheterna. Igår fick jag höra på en del obehagliga biverkningar och om vad folk har gjort. En del har gåtti sömnen och gjort saker dom sen inte minns som t.ex slagit sönder lägenhetet, misshandlat m.m. Låter ju superskoj. Läste själv biverkningarna i går och dom är obehagliga. Frågasätter varför jag fick såna här då man inte skulle ta dom om man var depressiv vilket jag är.

 

Hur som haver vaknar jag kl 6 med övrig familj i morse och kände mig utsövd. Äntligen sovit 7 timmar isträck tänkte jag tills maken la sig i. Jag hade legat och pratat med honom till halv tre, varit vaken när han kom och la sig efter duschen. Alltså jag minns ingenting. Hade legat och pratat om och hur vi skulle rusta barnens rum. Minns absolut ingenting och med 3½ timmes sömn kan ju den här dagen bli mindre skoj.

 

 

Önskar er alla en trevlig tisdag, nu blir det provtagningar innan "arbetet"

 

Ja tänk om man hade en förbandslåda för själen hemma. Maken ska ev ringa jouren till mig, jag har så svårt att ringa. Vet inte vad jag ska säga, känns som om jag ringer och stör dom. Finns dom som behöver hjälp mer än mig. Ändå vet jag att dom vill att jag ska ringa, hellre en gång för mycket än en gång för lite. Är man bipolär så tar dom en oftast på allvar, iallfall mig.

 

Hur mår jag då? Är inte direkt deprimerad men det gör bara så ont inom mig. Har sådan ångest, i går kväll trodde jag att jag skulle spricka. Kunde inte sitta still och kände mig bara ledsen och nedstämd. Drog på masken och for till jobbet idag. Ångesten slog till extra hårt när jag kom hem, önskar jag kunde lägga mig ner och gråta få ur mig alla känslor. Jag kan inte. Jag som alltid kunnat gråtit och fått utbrott men nu läggs allt på hög och jag är livrädd när det kommer börja rasa.

 

Vad vill jag då? Inte bli inlagd för det finns det inget fog till. Jag vill inte må så här, behövs det ändras mediciner så är jag med på det. Är med på allt just nu. Vill få tillbaka orken, energi och livsgnistan för den finns inte just nu. Många mörka tankar som skrämmer. Jag vill bara få må OK, jag kan nöja mig med det faktiskt.

 

.

De senaste veckorna har jag varit så himlans seg känner hösten i kroppen. En årstid jag alltid har älskat suger musten ur mig totalt. Tillbringat de senaste dagarna i sängen när det funnits så mycket annat jag velat göra. Varit ute och rensat bort gamla blommor, gjort höst i odlingslotten, planterat höstblomster. Nu får jag bara ångest när jag inte orkar, ser listan som blir längre och längre.

 

Det är svårt att acceptera att jag inte är som förrut. Det är lätt för andra att säga, ta det lugnt du hinner sen. Jag orkade och hann förrut så det är det värsta ord jag vet. Jag höststädade, gjorde fint i alla fönster och jag trivdes hemma. Har inte tvättat fönstren på ett år, slängt upp gamla gardiner och allt känns bara kaos. Huvudet vill så mycket men kroppen säger nej, precis vad medicinerna är till för.

 

 

Idag hade jag en välbehövlig träff med min psykolog och det gick bra. Pratade om hur vardagen är just nu,vilken obekväm miljö jag befinner mig i som skapar den stress jag har inom mig. Påpekade som vanligt om att jag är stressallergiker och hur sällan jag inte känner mig stressad. Hur allt bara snurrar vidare utan stopp. Vi diskuterade hur jag ser på mig själv, att jag ser mig som oduglig och föraktar mig själv och att det har pågått i så många år och att det inte kan förändras på en natt.

 

Han frågade hur ofta jag verkligen känner efter när jag gör saker. När jag duschar t.ex tar jag mig tid och känner efter hur skönt det är att tvåla in mig, när jag känner fingertopparna massera min hårbotten. Usch sa jag bara. Jag känner mig ju inte alls bekväm med mig kropp och har svårt för beröring. Läxan nu är att börja känna efter , när jag duschar t.ex ska jag inte stå där och tänka på mina tjocka lår och dallriga mage. Målet är i framtiden att kunna se mig själv i spegeln och tycka om det jag ser. Att jag duger som jag är. Just nu tycker jag bara att jag duger när jag gjort något. Har jag bara varit en dag så känner jag misslyckad, vill hela tiden visa att jag klarar av allt.

 

Det finns folk i omgivningen som tror att jag inte klarar något, att jag inte gör något. Gick igenom med psykologen idag allt jag gör så totalt oduglig är jag inte. Jag sköter ekonomin, fixar presenter/jullappar,håller reda på födelsedagar, fixar middagen, sköter veckohandlingen, tvättar och hänger in tvätt m.m. Jag har sett till att vi har fått den hjälp och stöd vi behöver. Så många  tror att jag är helt beroende av maken och att har gör "allt". Dom säger att jag ska vara så glad att jag har honom och självklart är jag det men varför ska inte han vara glad för att han har mig? Ser dom mig bara som en börda. Det är ju en anledning till att jag känner mig oduglig, att jag hela tiden vill visa att jag också är en bra person att jag är bra för honom också.

 

Fast det har inte spelat någon roll vad jag än gör för vissa ser ner på mig ändå. Jag har bestämt mig för att sluta göra mig till för dom, jag är den jag är och kan dom inte acceptera det så är det deras bekymmer. Huvudsaken är att min familj mår bra och accepterar mig. Min tid kommer jag lägga ner på att bygga upp mitt "ego" och börja träna i att tycka om mig själv. Ett jobb som kommer finnas med mig livet ut, jobba för att inte falla tillbaka i gamla tankar.

 

.

(fram googlad)

 

 

Att vardagen flöt på utan kamp, att jag bara kliver upp och det känns bra. 

Att det känns ok att leva.

Jag önskar att jag för en dag slapp allt kaos i huvudet.

Att det bara var lungt och stilla.

Vill att det ska vara tyst,

 

Jag önskar att folk kunde förstå hur det är att vara så här.

Det är inget man väljer.

Mitt liv är så här och det måste jag börja acceptera.

Jag önskar jag kunde det, acceptera.

Önskar jag kunde förstå.

För jag gör inte det.

 

Det skulle ta tid sa dom och visst tar det tid.

Det har gått 2 år och jag sitter fortfarande här.

Ångesten som biter sig fast inom mig.

De mörka tankarna inom mig som skrämmer.

När försvinner det?

Kommer jag någonsin få en fungerande vardag med jobb?

 

 

Vet inte varför men jag får en varm känsla i magen när jag tänker på er. Tänker på alla fina kommentarer jag fått under åren, hur  ni funnits där när allt känts mörkt. Då har ni sakta tagit mig upp till ytan igen, ni har varit min sida både vid motgångar och medgångar, ni har inte svikit. Många av er delar min upplevelse och vet vilken kamp man för var dag för att fungera, det som är enkelt och själklart för många är för mig en kamp. Jag måste ofta kämpa lite extra.

 

När det gäller min ADHD har jag ju uppmärksamhetsproblem, saker tar lite längre tid. Klarar inte av ljud, efter ex ett kalas kan det kräva 2 dagar för mig att återhämta mig. När det gäller min bipolaritet är jag stressallergisk och jag måste hela tiden jobba med förberedelser, jag måste lära mig att lyssna på kroppen. Stress är "farligt" för mig och kan speeda igång mig vilket kan leda till ett skov. Tack vare utbildningen på kometen och min KBT har jag fått de rätta verktygen nu ska jag bara lära mig att hantera dom. Att skriva t.ex veckoschema gör allt mycket lättare.

 

 

Tror ni vet vid det här laget hur tacksam jag är för att ni kikar in och lämnar avtryck, tusen tack än en gång

Idag orkar jag inte med att vara mamma helt enkelt. Hur kan man skriva något så hemskt och vad är jag för misslyckad mamma som skriver så? Det är verkligen tabu att skriva att man inte orkar med sina barn och det är synd för det finns så många därute som mår dåligt och känner likadant. Innebär inte att man inte älskar dom, man orkar bara inte vara mamma för stunden.

 

Den där duktiga bullbakande mamman som alltid har tid för lek. Som aldrig höjer rösten som är närvarande och lyssnar. Hon som alltid finns där och bjuder in barnens alla kompisar på lek och fika. Den mamman jag önskar jag kunde och orkade vara men jag fixar inte det, inte nu. Just nu mår jag för dåligt för det, då vill jag vara ensam och ha lugnt och tyst omkring mig. Tråkigt nog för mina barn som gärna vill ha med mamma på lek.

 

Däremot när jag mår bra, när jag har uppåt perioder (inte så ofta nu tyvärr) då är jag en lekmamma. Då bakar jag gärna med barnen och deras kompisar, vi fikar och går på utflykter. Jag läser en bok vid nattningen och lyssnar på hur deras dag har varit, jag är närvarande. Då klarar jag även av när det blir tjaffs och gnäll, vilket jag inte gör nu. Gnäll ljudet får mig att bryta ihop och en småsak kan få mig att explodera. Det dåliga samvetet efteråt får en att vilja gräva ner sig, packa en väska och dra.  För dom skulle ha det bättre utan mig. Så känns det då..