Du kan inte alltid stanna i din egen hörna av skogen och vänta på att andra ska komma till dig. Du måste gå till dem ibland också./ Nalle Puh

---

( Uppdaterat med lite tankar, tryck på bilden)

Tänk att ni hjälpt mig upp till andra platsen, var glad när låg som 10:a så TACK

Åh jag bara älskar den här "serien" för så här är det. Har legat inne i 2 v nu och har fullt av energi inom mig. Kaos i hjärnan, fullt pådrag där inne. Vill så mycket men när jag inte hinner allt så blir jag ledsen och besviken. Hjärnan vill men kroppen säger ifrån. Tänk om maken såg köket just nu:) skulle få bannor.  Har börjat rensa ur skåpen, när jag då tittar i ett annat börjar jag där också. Kommer stå och grina i kväll. Inte alls så här jag skulle göra på min permis. Ta det lugnt och ha tråkigt stod på schemat, inte varva upp.

Mina tankar och planer:

* Måla möbler i rummet
* Tvätta, hänga tvätt och sortera in
* Upp med hängaren i sovrummet
* Göra klar anslagstavla
*Tvätta fönster
*Byta gardiner i köket
*Till husvagnen hämta en "kruka" jag ska ha hyacinter i på rumsbordet
*Måla den vanliga anslagstavlan
* Sätta upp tavlor i v-rummet
* Handla julklappar i tid
*Planera julpyssel med barnen
*Få in alla saker som står på bordet:)

Det är lite av det jag helst velat gjort i förrgår, det bara rusar.

Nej nu ska grejerna in igen, städa under diskbänken så vi får plats

( om 2 dgr är jag nere i botten igen, kul så länge det varade)

Mamma Med Diagnos



"GE MIG SINNESRO ATT ACCEPTERA
DET JAG INTE KAN FÖRÄNDRA,
MOD ATT FÖRÄNDRA DET JAG KAN
OCH FÖRSTÅND ATT INSE SKILLNADEN"

Lithionit:  Var den första medicin jag fick efter mina diagnoser. En medicin som ska minska glappet mellan mani och depression. Dosen är svår att ställa in och det tog nästan ett år innan vi fann rätt. Har det hjälp? Det har tagit bort manin, glädjen i mitt liv. Förr var jag antingen upp eller ner nu är det jämt och lutar mer och ner. Meningen var att jag skulle klara mig med Lihionit men så var inte fallet.

Levaxin: Man kan få problem med sköldkörteln när man tar Lihionit och självklart skulle jag få det. Efter några veckor av dåligt mående, frös och svettades omvartannat och sprang på toa hela tiden så fick jag lämna prover.

Voxra: Med Lithioniten blev jag kvar där nere i botten, tog mig aldrig upp efter jag blev utskriven. Fick då Voxra utskriven och det brukar man inte ge ihop med just Lihionit. Risken finns att man skenar iväg uppåt. Svårt att få det att väga jämt. När jag blev inlagd igen i Februari fick Voxra dosen höjas och Lithioniten sänkas och nu funkar det bra.

Imovane: Insomningstabletter som jag ska ta varannan dag men det gör jag inte. Rädd att inte höra barnen när dom vaknar. I början tog jag dom varje kväll kunde inte sova utan dom. Man blir inte groggy dagen efter som jag blir av t.ex Atarax. Ska nog börja ta dom och få bättre sömn.

Atarax: Är till för oro och ångest och det får jag vid behov. Fast jag blir som sagt som en zoombie dagen efter så det är inte värt det. Kan inte ens köra bil.

Ergenyl: Fick jag utskrivet i somras då mitt humör inte var att leka med. Var rädd att jag skulle slå ner någon på gatan. Vilken tablett, märkte skillnad på bara någon dag. Dock fick jag så konstiga biverkningar och blev supertrött så just nu har vi tagit paus.

Concerta: Fick jag vänta länge på men det var det värt. Dock började jag veckan efter jag börjat med Ergenyl och det kan varit orsaken till biverkningarna. T.om sköterskan på cs avdelninge blev orolig när hon såg mig i väntrummet. Concertan har tagit bort tankeruset i huvudet, det har varit lugnt och skönt. Jag klarar av att vara i folksamlingar utan att få ett nervsamanbrott. Jag kan föra ett samtal fast det är ljud omkring, kan lyssna längre på andra. Har även gått ner ca 6 kg och det tackar jag för.

Antabus: Jag dricker bara någon gång per år men när jag gör det blir det fel. Har sårat så många på min väg och varit nära att förlora allt jag håller kärt. Då jag mår dåligt är det lätt för mig att falla dit, ta ett glas som tillslut blir en flaska eller 2. Med Antabus kan jag inte falla dit, då blir jag sjuk. Den dagen jag har 2 starka ben att stå på avstår jag Antabusen.

Det här var min lilla godislåda

( kort från öppna förskolan)

De senaste dagarna har mitt humör börjat gå upp och ner igen. Skulle prova att sluta med Ergenylen och hoppas att Concertan skulle täcka upp men det verkar inte funka. Är så sjukt trött på det här nu, vill inte börja med Ergenyl igen då biverkningarna var vidriga. Vill inte äta mediciner över huvudtaget känner jag. Vill inte ha det så här längre.

Det är inte kul att inte orka med sina egna barn. Kan inte med ord beskriva hur det känns att ibland inte vela ha dom i sin närhet. Jag älskar dom men ibland orkar jag inte. Det gör så ont inom mig, jag kan inte andas. Jag skäms för mina känslor. Vill orka vara en mamma.

Älskade Lisa sover borta i kväll just för att jag inte orkar. Hon var ledsen vela vara med mamma. Maken är borta och då fixar jag det inte själv. Lisa är en ganska aktiv bestämd tjej. Hon låter hela tiden och ni med ADHD vet hur man funkar med ljud. Just barngnäll/gråt får mitt huvud att koka. Jag fixar inte det, såna dagar får inte ens twinsen ta in vänner.

En hel familj blir lidande p.ga det här, det känns inte rättvist.

Hela mitt inre är ett kaos, vill få skrika, slå någon.
Tårarna rinner.
Jag vill inte mer, jag orkar inte mer.
Önskar någon kunde förstå.


http://www.leva.nu/Bloggar/Alla-bloggar/Leva/Mamma-Med-Diagnos/Inlagg/?BlogEntry=19893

Ett helt år har gått sen jag nuddade botten, då inget längre hade någon mening.

Det har varit ett år med smärta, sorg, bitterhet, ångest och svek.
Ett år då jag försökt förstå och försökt acceptera.´
Ett år med tårar då det gått upp för mig att jag inte kan lita på vissa i min familj/omgivning.
Det här är året jag rensat bort energitjuvar och folk som svikit när jag behövt dom som mest.

Det här året har jag även funnit underbara människor här via bloggen.
Människor som stöttar, förstår och lyfter mig när jag faller.
Ni är många där ute med liknande situation, jag är inte längre ensam.
Det här är ett år då jag börjat leta efter mig själv igen.
Jag är redo för det nu.

Som min psykolog sa sist: Vi har gett dig flytvästen så du kan flyta, simma det får du göra själv. Du har 4 mil till stranden, det kommer bli storm, strömmar och höga vågor. Du kommer kastas tillbaka flertal gånger men det är bara att fortsätta simma.

Visst är det så.

Psykiatrin har gett mig mina diagnoser, gett mig utbildning i dom så jag ska förstå. Dom ger mig terapi där jag får jobba med mina beteende, varför finns dom där och hur ska jag göra istället. Bit för bit rivs min mur, det gör ont men det onda ska ersättas med glädje. Jag har de mediciner jag behöver för att klara av att ta emot terapi och klara min vardag. Dom har lyssnat på mina behov. Det är flytvästen.

Jag måste nu börja ta mitt ansvar, för att må bättre måste jag först ändra mina sömnvanor, ta tag i maten-äta regelbundet och sen motionera som jag börjat med. Allt det där hänger ju ihop så jag tror bitarna faller på plats. Alkohol som varit lätt att ta till när man är deppig och livet känns meningslöst har jag slutat med, den dag jag känner mig stark nog i mig själv slutar jag även med antabus. Fast det får ta den tid det tar.

Jag ska göra saker jag gillar, umgås med människor som får mig att må bra. Ska inte ha dåligt samvete för att jag avstår något som inte känns rätt för mig. Jag måste våga stå på mig mer, våga säga nej och säga ifrån när något känns fel. Jag måste även bli bättre på att be om hjälp. Jag måste även lära mig att stoppa mig själv om det blir för mycket av något kul:). Rusar jag in i något kör jag järnet och efter en vecka är det kollaps.

Idag mår jag bra

Jag vet att jag har lång väg framför mig och jag kommer få kämpa hela livet med vissa saker. I bland känns det orättvist, jag vill bara ge upp och spola ner tabletterna. Jag kommer vara bipolär resten av livet men lär jag mig bara simma så kan jag få en fungerande vardag och det får jag börja acceptera.

Ett stort tack till

* Alla mina underbara bloggläsare som följt min resa, gått vid min sida
* Anne Sjödin på Arbetarbladet för en fantastisk artikel ( som min omgivning inte sa något om tyvärr)
* Linn och Julia för att jag fick vara med i ert underbara projekt
* Lina från Tidningen Tara som tog kontakt, ser fram emot artikeln
* Emma för din intervju till skolarbete och för att du är ett fantastiskt stöd för barnen
* Alla er som mailar mig, delar med er av er historia och ger mig stöd
*Till mina 3 underbara psykologer som gett mig bästa tänkbara stöd
* Till läkare och personal på psykiatrin som varit där när jag varit inlag
* Maria som varit min mentor, min telefonpsykolog:)
* Till alla ni som vågat frågat, vågat hälsat på och frågat hur det är 
* Till mina vänner M, Å, A, S, H, H till er kan man säga precis hur man känner utan att ni hämtar tvångströjan:)
* Stort tack till vår ängel A på familjestöd, du har gjort mer än vad du skulle
* All fantastisk personal på Grinden som lyssnar och bryr sig

* Det finns inte tack nog eller ord att beskriva vår tacksamhet till personalen på Dagiset, dom har följt oss i 4 år nu. Det stöd och förståelse vi får därifrån är fantastiskt, utan dom skulle jag inte kunna återhämta mig som jag gör. Lärarna på skolan som jag kan anförtro mig åt, som förstår när jag är en timme sen:) eller glömmer saker. Då gör dom det bästa för barnen. Skolan och Dagis är en stor trygghet för mina barn

* Min familj..Maken, S, Nils-Agnes och lilla Lisa. Trots allt jag gjort er så står ni vid min sida, jag har sårat och svikit mer än en gång och sett er smärta på nära håll. När det gått upp för mig kommer min smärta och min ångest. Det är då jag gräver ner mig, ser mig som en börda. Utan mig skulle ni kunna göra så mycket, ha en roligare vardag. Jag är så tacksam att jag har er kvar i mitt liv. Hade aldrig klarat av det här året utan er vid min sida.

Vi lämnar det här året bakom oss nu och blickar framåt.

Jag måste börja tänka mer på mig själv nu, för jag måste må bra innan jag kan få någon annan att må bra.

Idag har jag varit helt nykter i 53 dagar.

Som jag sagt tidigare dricker jag mig inte berusad särskilt många ggr på ett år, men när jag gör det gör jag saker och ting jag ångrar. Blir väldigt impulsig och utsätter mig själv för fara. Något glas vin har jag tagit med maken och goa vänner men det finns en risk att jag efter ett, två glas svävar iväg. Jag bestämde tillsammans min läkare att börja med antabus, då kan jag absolut inte ta ens ett glas för då blir man väldigt dålig.

Nykter har jag klarat av att åka på kryssning själv och ha det superskoj. En hel vecka i Grekland utan en kall härlig öl, en sommar drink på kvällen. Det var jobbigt men då ett glas inte ger mig något gick det lika bra med en lemonad eller alkoholfri drink.

På det här sättet börjar jag närma mig själv, hitta mig själv igen.

Jag klappar mig själv på axeln, bra gjort Carola:)

p.s  När man tar de mediciner jag tar ska man inte dricka alkohol heller, jag vill börja må bra igen och få en fungerande vardag. Dags att ta mitt ansvar nu, göra de ändringar som krävs. d.s

Kände det redan igår, jag känner det i kroppen.

Känslan går inte att beskriva.
Jag känner en oro, en rastlöshet sprider sig genom kroppen.
Den slår sina klor i mig.
Känner mig tom och ensam.

Ena stunden glad och levnadsfull.
Den andra sur, otrevlig och elak.
Jag sårar och nervärderar.
Ger er skulden.
Ser i era ögon hur ont det gör.
Ni blir ledsna.

Varför kan jag inte känna?
Varför kan jag inte trösta er, finnas där?
Varför tar jag er inte i min famn och torkar tåren?
Vad är det för fel på mig?
Står inte ut längre att göra er illa.

Det rusar i huvudet.
Bilder, tankar och allt är ett kaos.
Jag kan inte stoppa det.
Kan inte rensa bland allt.
Var ska jag börja?

Jag är rädd.
Vill inte känna så här mer.
Vill inte ha dom här tankarna och känslorna.
Jag vill ha ett liv.
Ett liv full av regnbågens färger.

Jag vill känna glädje.
Vill känna lycka.
Vill känna kärlek.
Jag vill finna lusten att leva.

Just nu är jag bara så trött, vill bara få sova och vakna upp till våren igen

Har idag varit hos min psykolog och han gör mig mer nyfiken var gång. Hans sätt att arbeta på är jättekul och jag längtar redan till nästa onsdag. Vi pratar mycket om mina känslor mitt sätt att se på mig själv. Varför jag avstår från vissa saker, min rädsla att misslyckas och bli sviken m.m. Lär mig så oerhört mycket om mig själv varje gång och han leder mig in på nya vägar. Sakta men säkert börjar jag vända mina negativa tankar, mina katastrof tankar.

Idag pratade vi mycket om mina känslor, hur jag hanterar dom. Då jag inte haft bra handledare i livet så har jag inte lärt mig hur man hanterar känslor vid olika händelser. Ofta har jag bäddat in sorgen och smärtan och sen längre fram i livet när något händer kommer allt på en gång. Jag känner ofta för mycket också, jag tar in andras sorg, smärta och jag känner mig hopplös. Mår väldigt dåligt av det som sker i världen, läser ofta böcker med sann historia och då ofta om barn som på ett eller annat sätt varit utsatt.

Det beror förmodligen på att jag känner igen mig i det dom varit med om. Har själv varit med om olika tragedier i livet, jag har förlorat nära vänner i unga år, varit utsatt för hot, grova sexuella trakasserier m.m. Min sorg och smärta har jag bäddat in, den har jag inte pratat om. Därför har jag svårt att hantera mina känslor, jag har inget att relatera till. Så nästa gång jag kikar på film eller läser en bok så ska jag fundera på vad det är som berör mig, är det något jag kan känna igen mig i? Nu förstår jag bättre varför jag alltid hyr såna filmer och läser tragiska böcker.

Fick en uppgift till nästa vecka också. Pratade om när min första kärlek gjorde slut, hur illa jag betedde mig mot honom då. Allt jag sa och gjorde ( var 15 år då). Jag har mått dåligt över det fram till nu men efter idag så ser jag allt på ett annat sätt. Jag skulle tänka på vad han tog i från mig när han gjorde slut. Eftersom jag haft det som jag haft det så behövde jag någon, jag klamrade mig fast i honom. Behövde hans kärlek, närhet för det gav mig trygghet. Jag var inte längre ensam. Nu blev jag ensam igen, kände mig misslyckad, oälskad, sviken, rädd m.m.

Alla mina svek som jag gömt inom mig gick tillslut ut över honom.

Nu förstår jag bättre varför och fått något att tänka på.
Det är så mycket man har från barndomen som påverkar ens beteende idag.
Att jobba med livslinjen är det bästa jag gjort.

En del tror att jag inte vet hur det känns eller att jag förstår hur det påverkar.

Tro mig jag vet och just därför är det extra jobbigt. Jag vet hur allt det här påverkar mina barn, vad dom tänker och hur dom känner. Är det vårt fel, tycker hon inte om oss längre, varför lyssnar hon inte, varför är hon så arg? Tänk att som barn känna den skulden att känna sig oälskad och oduglig.

Jag gör allt jag kan för att mina barn inte ska känna så.

Vi är öppen med tankar och känslor, jag förklarar och berättar. Barnen vågar säga till och fråga.

Jag lever själv än idag med skuldkänslor och känslor av att vara oälskad, att jag var en börda.

Jag minns alla hot, jag minns skulden som lades på mig. Gjorde jag si eller sa så så skulle personen ta livet av sig. Det handlade om att välja rätt sida. Minns rädslan över att göra något fel. Jag fick ansvaret över hennes liv att hon inte skulle känna sig ensam. Gjorde jag något kul fick jag höra hur ensam hon var att ingen brydde sig, att hon lika gärna kunde dö för ingen skulle bry sig. Hon var ett offer.

Så när någon inte tror att jag bryr min om mina barns mående så har dom fel.

Jag har varit där men ingen hjälpte mig. Ingen lyssnade. Jag blev lämnad ensam kvar.
Mina barn ska alltid känna sig älskad och värdefull.

( klicka på bilden för att komma till bloggen)

 ( Jag och Max skapar vänskapsband)

I mitt inre är det som en berg och dalbana, känner inte igen de här känslorna alls. I vanliga fall när jag är på specialen sitter jag inte still en minut, jag är här och jag är där. Ska hälsa och surra med ALLA, likt en durracell kanin far jag fram. Nu i helgen satt jag där på min stol i tältet och orkade knappt ta kontakt, kände mig inte närvarande. Låter kanske lite skumt:). En känsla jag inte kan ta på eller förklara.

CS- sköterskan sa att hon ofta hör patienter berätta liknande saker, lika känsla. Det var liksom inte jag eller rättare sagt det var jag utan en inre rastlöshet. Saker har lugnat ner sig i huvudet, det är inte lika kaos. Jag klarar av folksamlingar bättre nu, blir inte lika irriterad på folk som inte kan bete sig som jag vill:). Hon sa även att när det brukar lugna ner sig i huvudet brukar andra känslor träda fram och det kan bli lite jobbigare. Just nu känns det som om jag gör en stor förvandling och det är skrämmande.

Har man mått som man mått i över 20 år, man har skapat ett visst beteende då är det svårt när det ändras. Just nu har det varit mycket ändringar och jag hänger inte riktigt med. Kändes oerhört skönt med nya psykologen som jobbar på ett sätt jag älskar, ser fram emot att jobba med honom. Det enda jobbiga nu är min trötthet och brist på energi, vill mycket men jag mår bara illa och är sjukt trött. Blev lite svammel det här men det är precis så jag är nu.

Kram på er allesammans