mammacarola -

Linn och Julias projekt klart

Publicerat: 2011-08-16 Kl: 11:50:59 | I kategori: Bipolär | 8 kommentarer

Minns ni tjejerna Linn och Julia som kontaktade mig i vintras? Dom skulle ha ett projekt i skolan om psykisk ohälsa och dom fann min blogg intressant och vela intervjua mig. Kom ihåg att det var första gången jag tog mig ut bland folk och jag var livrädd. Tjejerna var helt underbara, verkligen intresserade och det blev ett långt härligt avslappnat samtal. Tanken bakom projektet var att få fram en tidning/bilaga som jag hoppas ska ligga i varje väntrum framöver:)

Häromdagen damp den ner i brevlådan med ett fint "brev", tack tjejer. Alltså jag är glatt överraskad, vilken tidning dom fått ihop. Önskar jag hade den när jag fick min diagnos, den hade jag gett till den närmsta omgivningen. Den är lättläst, inga konstiga begrepp och med händelser från det verkliga livet. Det är helt vanliga människor som berättar om sina livsöden. Jag är oerhört tacksam över att fått varit en del i det här projektet.

En stor eloge till er tjejer, ni har gjort ett superviktigt arbete.

Nu måste den spridas runt vårt avlånga land..

Favorit läkaren

Publicerat: 2011-07-29 Kl: 19:20:52 | I kategori: Bipolär | 12 kommentarer

Fick ju läkartid idag p.ga ett återbud och allt gick super bra. Jag fick träffa den läkare jag träffade när jag kollapsade förra hösten, läkaren som gjorde utredningen med mig. Känns tryggt att komma till någon som vet vem man är och hur det varit. Gick superbra att berätta om mina tankar och känslor, skönt att han tar en på allvar,lyssnar och förstår. Blev där nästan 1½ timme:)

Med mig fick jag förlängd sjukskrivning, inte så kul med nödvändigt då jag inte fått den medicin jag väntar på. Fick även 2 nya medlemmar i min dosett, mindre skoj med förhoppningsvis löser sig många utav mina problem. Fick medicin för mitt humör, är ju så agressiv och irriterad jämt rädd att jag ska slå ner någon. Törs inte vara själv med mina barn ens. Nu hoppas jag det blir bättre, det skulle bli resultat snabbt. Telefontid nästa vecka med samma läkare, vi skulle se till att jag går honom så länge han finns kvar. Till hösten i allafall:)

Det har varit en stressig dag och en hel del kvar att göra inför morgondagen, vill bara sova..

Det gör ont

Publicerat: 2011-07-26 Kl: 21:09:00 | I kategori: Bipolär | 5 kommentarer

Just nu gör det ont i själen känns som någon trampat på mitt hjärta. Trött på att må och ha det så här. Vill känna glädje, vill vara pigg och orka allt jag vill göra. Trött på alla svängningar under dagen, ena stunden glad för att stunden efter vara på väg till psyk. Jag vill ha ett liv, ett liv värt att leva. Ett liv där jag inte behöver kämpa var dag, leta efter anledningar att leva vidare. Ett liv där jag känner glädje, lycka och kärlek.

De dagar jag känner mig mest ensam är jag tacksam för de där ute som förstår. Idag ringde en underbar vän till mig, en vän som lider lika mycket som mig. Det är skönt att ha någon som förstår, vi kan finnas där för varandra när ingen annan i vår omgivning förstår. Vi slipper känna oss dumma, känna oss misslyckadet. Jag är så oerhört glad för att ni finns i mitt liv. Oerhört glad blev jag häromdagen när en person från vår Bipolar utbildning ringde, personen var orolig för mig och kom med goda råd och stöd. Det värmde otroligt i hjärtat.

Just idag gör det ont.

Då ska jag acceptera att det gör ont, jag får vara ledsen. Jag får tycka att livet är pest. Jag får gråta.

Så är det idag

Mina mediciner

Publicerat: 2011-07-20 Kl: 16:57:19 | I kategori: Bipolär | 6 kommentarer

Ja som de flesta av er vet så har jag väntat länge på vissa av mina mediciner. Patientnämnden kunde inget göra då det inte finns personal på CS-avdelningen här i Gävle. Dom rekommenderade mig att höra av mig till Vårdvägvisarna och där mötte jag en underbar människa. Enligt henne är det inte jag som ska jaga runt efter hjälp, det är psykiatrin som är skyldig att hitta annan lösning om dom inte kan lösa det.

Hon tog då kontakt med patientnämnden igen som skulle kontakta CS-avdelningen. Varför sa dom på patientnämnden inte det på en gång? Det är full sjå att hålla iordning på allt annat, jag ska jaga läkare för tid innan sista juli också. Just nu känns det som om jag tappat all kontroll och jag vet ingenting.

Har varit duktig och ringt in själv igår och har fått tid på psykiatrin i morgon. Var en underbar kvinna även där, jag tror ju att alla ska vara otrevlig när man ringer om hjälp. Dom var lite orolig över mina agressioner, jag sa att jag skulle kunna slå ner någon på gatan snart. Barnen blir även drabbad av mina humörsvängningar och ibland känns det som om det skulle vara bättre att jag packade mitt pick och pack.

Nej nu håller vi tummarna att jag får medicin innan års slutet i allafall:)

Var vänder man sig?

Publicerat: 2011-07-15 Kl: 22:44:43 | I kategori: Bipolär | 10 kommentarer

Sitter här och ångesten börjar sakta klamra sig fast inom mig. Det har varit så mycket de senaste veckorna och jag känner att jag börjar tappa taget. Humörsvängningarna som går ut över barnen, åh så ledsen dom varit idag för jag har varit så arg. Tack och lov fick jag hjälp med barnpass under dagen. Förlåt kära ni, får jag inte min medicin snart så måste jag hålla mig ifrån er känns det som. Sårar er hela tiden och det vill jag inte.

Önskar jag med ord kunde beskriva mina tankar och känslor. Mitt huvud håller på att explodera av alla händelser, likt en dator måste man ibland tömmas för att inte krascha. Vem vänder jag mig till? Min kommande psykolog har ju semester. Det var flera veckor sen jag hade något samtal och jag pallar inte längre. Vänder man sig till jouren? Är inte det bara om det är akut, om man håller på att kollapsa totalt? Eller finns det psykologer där också? Spelar ingen roll vem jag får prata med bara jag får ur mig allt som tynger.

Nu väntar sängen, furuvik i morgon med området...

Tankar och funderingar

Publicerat: 2011-06-23 Kl: 10:54:21 | I kategori: Bipolär | 3 kommentarer

Efter gårdagens samtal snurrar det i huvudet på mig på gott och ont. Är det så att jag gömmer mig bakom mitt mående och diagnoser? Att det är lätt att ta till när det krisar? Kanske är jag rädd för att släppa taget och acceptera att det är så här och lära mig leva med det. Finna verktygen jag behöver för att gå vidare. Kanske är jag rädd för vad som väntar mig, vill att allt ska vara som det varit. Rädd för förändringar. Kanske är jag rädd att må bra för det var så länge sen jag gjorde det. En sak vet jag i allafall och det är att det snurrar i 180 i huvudet och det känns som om jag ska explodera.

Både maken och dotter var med på samtalet igår en stund. Vi fick en hel del utrett men vi vet fortfarande inte hur vi ska lösa det här med avlastning. Psykologen anser också att vi behöver tid tillsammans, få en chans att stanna karusellen och få landa. Kan inte begära att S ska ta hand om dom fast hon gärna gör det, hon har nog med sitt ändå. Dröjer ju ett tag innan vi får hjälp också, det är nu det är akut innan vi båda kraschar. Vi diskuterade det här med alkohol som är lätt att ta till när det känns jobbigt, ett till två glas vin gör det lugnt i huvudet. Vi pratade igenom allt vi tagit oss igenom och att vi måste vara rädda om varandra.

Hur ska jag klara mig utan denna person?

Med honom känner jag mig trygg och bekväm. Jag pratar om saker jag skäms över men han dömer mig inte, han bekräftar och förstår. Han hjälper mig att leta inom mig själv efter verktygen som ska hjälpa mig. Jag måste också göra sakerna för min skull och inte för någon annan så som jag gör nu. Han tror på mig när jag berätta om mina framtidsplaner, han peppar mig och ger mig stöd.
Kanske är jag så fäst vid honom för han är som den pappan jag önskat, någon att ty sig till när livet är svårt. Någon som tröstar och lyssnar utan att döma, han ger mig inte skulden.

Nästa tisdag säger vi hej då och hur jag ska fixa det vet jag inte, gråter redan nu...

Så här är det

Publicerat: 2011-06-22 Kl: 08:29:25 | I kategori: Bipolär | 15 kommentarer

Att just nu känns det som om allt bara rinner ifrån mig. Det är vänner, familj, jobbet, psykologen och lite mer som jag inte kan gå in på här. Jag har ingen kontroll längre känner mig bara tom, jag bara är. Försöker bita ihop, försöker tänka positivt men i min hjärna är det bara kaos. Ett kaos jag inte kan sätta ord på. Det bara snurrar och det är aldrig tyst.

Börjar känna mig stressad då jag inte vet vad som sker efter sjukskrivningen. Njuta av någon sommar klarar jag inte förrän jag vet hur det blir. Kontakt med F-kassan har jag fått men när det blir möte har jag ingen aning om, Af skulle ringa snart men när är snart? Någon läkare har jag ännu inte fått tag i, det måste jag själv ringa och jaga. Den orken har jag inte just nu.

Ska till min psykolog idag och det är bara jobbigt nu när han slutar snart. Vet heller inte vad jag ska prata om, kan ju inte sätta ord på mina känslor och tankar. Allt är bara rörigt, allt blandas som en stor kletig deg. Var ska jag börja? Hur ska jag börja? Känner mig så sjukt ensam nu. Spelar ingen roll hur många anhörig grupper eller samtal anhöriga är med på för dom kan aldrig förstå. Kan aldrig förstå maktlösheten inom en, frustrationen och sorgen som finns inom en. Jag ser hur min familj lider men vad ska jag göra?

Vi kommer inom några månader få hjälp utav Familjestöd. Vilket känns oerhört bra men fram tills dess? Just nu är jag i en fas där jag bara är grinig och lätt irriterad. Jag orkar inte med ljud, barn som skriker eller gråter. Det går mig på nerverna och jag bryter ihop. Önskar så vi hade ett fungerande nätverk som kunde avlasta och ta barnen då så dom slipper hamna mitt i skottlinjen. Vi skulle även behöva några dagar för oss själva och få chans att prata igenom allt maken och jag. Hur vi ska gå vidare, vad som måste göras.

Kontaktfamilj kan vara ett alternativ. Vilket jag varit emot för det skulle kännas som om jag var värdelös. Fast i dagsläge om jag tänker på barnen så önskar jag att jag hade en sån familj. Just för barnens skull om inte annat. Fast lämna till en annan familj när vi egentligen har så mycket folk omkring oss som skulle avlasta, folk som barnen känner igen känns lite fel men men. Jag tänker på deras bästa.

Jag har tyvärr varken haft tid eller ork att besvara era kommentarer men det kommer.

Jag önskar er alla en underbar dag och var rädda om er

" Har fått läst igenom artikeln till Tara och den var superbra, där har jag öppnat upp mig och berättat om saker jag ännu inte gjort här på bloggen. Står för varenda ord..."

Jag hatar det här

Publicerat: 2011-06-17 Kl: 14:38:44 | I kategori: Bipolär | 38 kommentarer

Tårarna rinner nerför min kind.
Det bor en smärta inom mig som jag inte får bort.
Just nu gör det så ont.
Det skär i hjärtat för vad komma skall.

Jag har inte bett om det här.
Bett om att vara så här.
De här känslorna det här beteendet.
Har aldrig velat göra någon illa.

Mina barn, mina älskade barn.
Ni är så oskyldiga i allt det här.
Ändå mest drabbad.
Det gör ont i mitt modershjärta.

Jag vill ge er det bästa.
Jag vill ge er trygghet.
Jag vill ge er mod.
Jag vill ge er kärlek.

Ibland så kan jag inte det

Jag vill inte vara sjuk längre.
Jag vill inte ha några mediciner.
Jag vill ha ett normalt fungerande liv.
Jag vill kunna arbeta, kunna umgås.

Jag hatar det här.
Hatar att behöva kämpa var dag.
Jag hatar att utsätta min familj för det här.
Mina humörsvängningar.
Jag hatar livet.

Just i detta nu känns livet meningslöst.
Allt känns hopplöst.

Jag bara förstör för alla, orsakar att andra får problem.

Just nu gör det bara så himlans ont att leva

Varför är det ingen som ser?

Publicerat: 2011-06-16 Kl: 21:43:59 | I kategori: Bipolär | 11 kommentarer

Inbillar jag mig bara eller varför ser ingen att jag mår dåligt? Varit på samtal idag och fick höra att jag är på rätt väg, det håller jag med om. Det sas att inget var snurrigt att jag har koll på saker? Hallå hela mitt inre är ett kaos och jag glömmer ju allt. Namn på folk, telefon nummer, möten och var jag är på väg någonstans och det oroar då mig. Känns som om ingen förstår, varför kan jag inte bara låta känslorna komma? Varför finner jag inga ord för det jag känner inom mig? Känns som om bägaren kommer rinna över snart att jag kommer explodera.

Alla mina känslor och tankar har lagts i en mixer och blandats om. Jag vet ingenting längre, vad jag vill eller vad jag känner. Det är bara ett kaos, massa knutar som måste redas ut. Önskar jag kunde våga visa känslor våga säga allt jag vill säga. Försöka förklara. Berätta vad som finns inom mig, berätta om mina demoner. Rädd att den dag jag börjar prata så kommer jag inte sluta. Jag vet hur ont det gör att riva murar för att sen bli sviken igen.

Jag vill bara få tyst i huvudet, få det att stanna upp ett tag....

Svar på frågor

Publicerat: 2011-06-16 Kl: 11:31:08 | I kategori: Bipolär | 14 kommentarer

Åh vad jag blir glad av frågor:). Fick några frågor av Carin i en kommentar, väljer att svara på dom här då det är ganska kluriga frågor. Hoppas det är ok.

Hur länge har du vart bipolär?
Diagnoserna Bipolär 1 och ADHD fick jag hösten 2010 efter en kollaps. Hade då stått i kö i över 3 år för utredning. Har mått dåligt större delen av mitt liv men då de senaste åren bjudit på en del traumatiska upplevelser så utbröts väl allting.

Hur många gånger har du vart sjuk, kan du jobba?
Hur många gånger jag varit sjuk förstår jag inte riktigt:). Har de senaste åren antingen varit uppe i toppen eller i botten, sällan där i mellanläge. Depressionerna har ökat, nu är dom längre. Förrut var det mer årstids relaterat och gick över snabbare. Tyvärr har jag varit tvungen att avsluta mitt arbete som tågvärd då jag behöver ha regelbundna sömn/matrutiner. Att arbeta som tågvärd är stressigt och kräver att du klarar av säkerhetstjänst m.m. De här året har varit svart, nya mediciner och doser som ändras hela tiden. Biverkningar och utsättningssymptom då jag slutat med vissa. Mest depression det här året, saknar mina manier

Hur påverkar sjukdomen dig i vardagen?
Oj svår fråga med många olika svar. Jag har stort kontroll behov, allt ska vara på mitt sätt. Förändras något som är bestämt så får jag utbrott. När jag är manisk funkar allt bra för mig men vid depressionerna funkar ju inget. Klarar inte av att sköta hemmet, ha kontakt med vänner. Jag lovar massor men drar mig ofta ur sista sekunden. Har svårt att planera in saker. Just nu är jag glömsk, glömmer tider, möten m.m.

Vad har du för tidiga tecken
När det gäller manin börjar jag prata mer och fortare, byter ämnen. Börjar planera massa projekt, behöver mindre sömn. Kan börja städa lådor mitt i natten. Hela jag blir spralligare. Vid depressionen börjar det kännas i kroppen, jag blir nedstämd. Svarar inte i telefon, orkar inte duscha. Drar mig undan för att till slut bara ligga i soffan och gråta.

Hoppas jag har svarat så du/ni förstår, annars hojta till.

Tro mig jag vet

Publicerat: 2011-06-15 Kl: 12:31:55 | I kategori: Bipolär | 21 kommentarer

Det finns personer i min närhet som gillar att ge små pikar om hur synd det är om min make. Kan berätta att är det någon som vet hur jobbigt det är för min man så är det jag. Det är jag som lever inpå honom, der är jag som är orsaken till att han har det jobbigt. Jag tvingar honom inte till något, han är vuxen nog att fatta egna beslut och han har valt att stanna hos mig och kämpa. Vi har lovat varandra att älska varandra i nöd och lust, att finnas för varandra. Det här är inget jag valt som vissa verkar tro, att jag bara är lat och vill ha uppmärksamhet.

Istället för att tro och tycka en massa varför sträcker ni inte ut en hand. Ta barnen en helg, låt oss bara vara, slappna av och få chansen att prata och få tid för oss själva. Vi som lever med psykisk ohälsa lever med ständigt dåligt samvete när det gäller våra nära och kära. Det är vårt mående som orsaker allt, det är inte vi själva. Det är inget vi rår på hur gärna vi än vill. Jag ser hur trött min käre man är, jag ser hur han sliter för att få allt att gå ihop, jag ser hans oro över mig och jag är så rädd att han en dag inte orkar mer. Så tro mig jag vet hur jobbigt det är för honom.

Det är inte familjen som är orsaken till mitt mående, det är inte jag som är orsaken till min familjs mående. Orsaken heter Bipolär och ADHD, inget som jag valt att ha i mitt liv. Vi kämpar tillsammans var dag och tar steg för steg, avlastning och stöd skulle underlätt för oss alla, inte minst för barnen. Så bespara mig era pikar och visa att ni bryr er i stället på ett bättre sätt.

Sjukt less på allt idag

Publicerat: 2011-06-14 Kl: 09:37:17 | I kategori: Bipolär | 5 kommentarer

Vet inte varför men jag har då vaknat på helt fel sida idag. Jag känner mig arg, ledsen, stressad ja allt på samma gång. Trött då Lisa legat vaken och grinat flera timmar i natt, grinig och allt gick ut över barnen i morse så nu sitter man här med dåligt samvete också. Ser mig omkring och jag är trött på kaoset jag bor i. Trappen full av saker som ingen tar upp, på började projekt lite här och där. Inget händer och jag trivs inte alls.

Iväg på samtal idag och det känns så där. Är fortfarande så ledsen över att han ska sluta, vet inte om jag vill fortsätta med samtal längre. Orkar inte börja om, bygga upp en relation igen. Skulle kunna lägga mig ner som en trotsig unge på golvet och grina/skrika för jag vill verkligen inte att han ska försvinna.

Trött på allt jag inte vet något om som stressar mig. När är nästa läkartid, vad har dom tänkt sig? När blir jag kontaktad ang ADHD medicin, skulle varit i mars? F-kassan när hör dom av sig, vad planerar dom? AF vad menade dom med allt igår, när skulle hon höra av sig? Arbetsgivarintyg ska fixas och skickas till A-kassan med papper jag förmodligen fyller i fel. Agnes väntar på 2 tider till barnkliniken.

Alla såna där saker som många tycker är enkelt är som att bestiga ett berg för mig.

Skulle vara så skönt om någon annan fixade allt åt mig:)

Idag känns det som en dag man borde dra täcket över huvudet och inte lämna hemmet.

Jag är inte dum i huvudet

Publicerat: 2011-06-13 Kl: 19:16:01 | I kategori: Bipolär | 20 kommentarer

Nej jag är faktiskt inte det. Bara för att man lider av någon form av psykisk ohälsa är man inte dum i huvudet, snarare tvärtom fast självkänslan fått sig några törnar på vägen. Jag har under hela mitt liv fått höra att det är så typiskt Carola i allt som sker. Fungerar inte ett förhållande så har det så klart berott på mig, sen att jag har blivit slagen, mannen har haft alkohol problem, varit otrogna m.m så är det ändå mitt fel. Deras problem har nog berott på mig. Jag som drivit dom till det.

När man hört det i alla år så tror man ju att det är så, typiskt mig. Nu har jag sakta börjat inse att det är inte mitt fel allt dåligt som sker. Jag är inte dum i huvudet och man ska inte få skylla allt på mig bara för att jag är bipolär och har ADHD. För det händer ofta än idag att när det blir något så är det ju typiskt mig, det är mitt fel när det blir bråk eller dylikt. Jag är så less på att bli behandlad så av nära och kära less på att bli nedtryckt. Jag är värd så mycket mer. Jag har klarat så mycket mer de senaste 10 åren än vad hälften av dom skulle orkat med, så jag är så mycket starkare än vad dom tror.

Det tragiska är att ingen i min närhet egentligen känner mig, dom tror en massa. Tänk om dom visste vem jag är, vad jag gillar m.m kanske skulle dom ändra uppfattning. Dom försöker inte ens lära känna mig dom har sina förutfattade meningar och det är inte längre någon idè att försöka få dom att förstå. Jag går min väg nu och dom får tro och tycka precis vad dom vill. Tänker inte bry mig längre vad folk tycker när det gäller beslut, det är mitt liv och mitt mående som står på spel nu.

Duger jag inte som jag är så vill jag inte duga alls för dom

Tårarna rinner

Publicerat: 2011-06-09 Kl: 14:34:51 | I kategori: Bipolär | 17 kommentarer

Den här dagen blev verkligen jobbig och känslosam. Alla ni som är i liknande situation som mig vet hur viktigt det är att hitta folk inom psykiatrin som man känner förtroende för. Någon man vågar släppa fram känslor för någon man kan anförtro sig åt. När min förra psykolog gick hem för mamma ledigt så fick jag välja vem jag vela ha och valet var lätt. Jag behövde bara se den hän mannen för att veta att han skulle kunna hjälpa mig, han skulle kunna riva mina murar och bygga upp en ny tillsammans med mig.

Idag efter att skrivit mina papper om uppsägning så hade jag tid hos honom. Skyndade dit för jag var sen, som vanligt skrattade han gott för jag var 1 timme för tidig men i tid för den tid jag trodde jag hade. Det var ett framsteg:). En halvtimme in i samtalet säger han något som vänder min värld upp och ner, hur ska jag kunna gå vidare nu? Han berättar att han ska sluta i augusti och åka iväg utomlands och jobba i 1 år. Där tappade jag fotfästet, han får inte försvinna.

Vad händer nu, hur ska jag kunna gå vidare med någon annan? Dels har jag svårt för seperationen och sen för att känna tillit till folk. När jag gick ut därifrån började tårarna rinna och väl i bilen brast det. Hur ska jag kunna gå dit de sista gångerna och öppna upp mig när vi inte kan avsluta? Vet inte vad som händer mig efter sista juli då sjukskrivningen går ut och inte vad som händer i augusti när han lämnar "mig"..Jag vill ha kontroll, jag vill veta för att kunna slappna av.

Idag var ingen bra dag, skulle behöva vara själv med mina tankar och känslor..

I min ensamhet

Publicerat: 2011-06-05 Kl: 00:10:07 | I kategori: Bipolär | 21 kommentarer

För första gången på jag vet inte hur länge har jag varit helt själv en hel dag. Som jag längtat men det blev inte den sköna känslan jag väntat mig. Har haft ångest attack, gråtit i min ensamhet. Känt mig ensam och olycklig. Saknat barnen som jag annars är så trött på, vill bara ha dom i min famn just nu. Dom är min trygghet, min värme och jag känner mig inte hel när dom är borta.

I ensamheten och tystnaden kommer minnen sakta krypandes inom mig. Bilder från upplevelser snurrar i huvudet blandat med tankar och funderingar. Känns som om jag ska explodera, kryper i kroppen, känner mig rastlös och kan inte sitta still. Tårarna rinner, jag vill bara skrika. Vill krypa in i en varm famn, känna värme och trygghet. Bli tröstad som ett litet barn, bli älskad.

Varför kan jag inte få ur mig allt inom mig? Varför kan inte murarna ge vika och släppa fram alla känslor? Jag orkar inte med det här längre. Jag vill bli fri, känner mig fången i det förflutna. Vill kunna släppa taget och gå vidare, vill se framåt. Begrava det gamla, det som gör så ont. Jag vill leva här och nu.

I kväll gör livet ont, riktig ont....

En fantastisk artikel i Amelia

Publicerat: 2011-06-02 Kl: 13:17:56 | I kategori: Bipolär | 6 kommentarer

(klicka på bilden)

Cecilia är liksom jag Bipolär och valt att vara öppen med det. I senaste numret av Amelia berätta hon öppet om sin resa i det Bipolära landet. En fantastisk öppen artikel och det är som att läsa om sig själv. Cecilia är för mig en stor hjälte och förebild.

Hon skriver på den bok och på Amelias hemsida går det att läsa att utdrag.

Nu infann sig lite hopp i mig igen.

Känsla-Tanke-Handling

Publicerat: 2011-05-31 Kl: 21:19:12 | I kategori: Bipolär | 2 kommentarer

Har varit hos min "psykolog" idag och det var både upp och ner. Man kan inte komma undan med saker och ting med honom. Han frågar och ger sig inte utan jag förklarat mig, han lockar fram saker ur mig. Saker jag inte ser själv. Är så glad att jag bad om att få honom, hade känslan av att han var den jag behövde. Kan kännas jobbigt ibland när det är en man, vet inte om jag kommer kunna gråta inför honom:).

Idag pratade vi om att jag förbättrats när det gäller mina handlingar. Förr fick jag en känsla och gick efter den och ofta hamnade jag i obekväma situationer. Jag sårade folk och utsatte mig själv för fara. Nu har jag börjat tänka efter jag fått en känsla, sen återgå till känslan för att sen ev utföra handlingen eller stå emot. Det har jag även med mig från min ekonomi coach, stanna upp och tänka efter innan jag handlar något. Behöver jag det här eller vill jag bara ha det. Har sparat många slantar för mig:) + massa obehag nu.

Jag måste få ett bättre tänk om mig själv, våga tro på mig själv. Börja se alla små saker jag gör som är bra, försöka förstå att jag är inte dum eller osmart. Jag kan om jag bara vill. Sluta se ner på mig själv, sluta lyssna på vad andra folk tror och tänker. Finns inte många som känner mig egentligen men ändå tror och vet dom så mycket. Finns nog ingen i familjen som vet vad jag tycker om, vad jag är duktig på t.ex. För det finns saker jag är duktig på faktiskt:) fast jag själv inte tycker det.

I slutet tog vi upp ett väldigt jobbigt ämne men väldigt viktigt. Jag hoppas vi tar vid nästa gång för hos min förra var det överst på lista på mina problem. Något som tagit så mycket energi och sårat mig fruktansvärt mycket. Trots min ålder så gör det fortfarande ont att inte få tid och kärlek från den här personen. När jag behövt det som bäst har personen inte funnits där. Jag har äntligen börjat acceptera att det inte kommer bli bättre att personen gjort sina val och där passar vi inte in. Dags att släppa taget och gå vidare.

Nu ska jag börja städa undan lite, inget gjort än tills 7 års kalaset.

Förvirrad

Publicerat: 2011-05-30 Kl: 22:36:51 | I kategori: Bipolär | 10 kommentarer

Ni som sitter därute med liknande problematik som mig förstår hur förrvirrad man kan känna sig. Jag hänger själv inte med i alla svängar, det går upp och ner på så kort tid. Man sitter och skrattar och tycker allt känns ok men så fort det blir tyst och man blir lite ensam kommer nedstämdheten krypandes inom en. Finns inget att ta på man känner sig bara så ledsen och ensam. Visst är det förrvirrande?

Vad är det som händer och varför blir det så? Hur jag än vrider och vänder på saker och ting så fattar jag inte. Jag läser på och försöker förstå men det är svårt att ta till sig. Svårt att förklara vad jag menar och mina känslor kring det här. Man får en diagnos och medicin och tror att nu blir allt bra. Va fel man hade:). Medicinerna tar en på en spännande resa, doserna höjs och doserna sänks. Prover hit och dit, nya mediciner och massa biverkningar. Kan ta år innan medicinerna gör sitt.

Nej just nu är jag förvirrad och vilsen i pannkakan.

Att vara Bipolär

Publicerat: 2011-05-29 Kl: 12:54:26 | I kategori: Bipolär | 11 kommentarer

Har sina fördelar ibland tycket t.om maken. Vi skulle fatta ett beslut och han brukar vela hit och dit men idag tog jag kommandot. Så om 1 timme är vi på äventyr, kan inte berätta just nu men kikar in i kväll när vi kommit hem. Förhoppningsvis med en underbar morsdags present:)

Skönt att vara lite crazy ibland, bråttom bråttom nu..Har tid att passa;)

Börjar gå neråt

Publicerat: 2011-05-24 Kl: 15:30:55 | I kategori: Bipolär | 10 kommentarer

Sakta börjar de här veckorna ta ut sin rätt. Har lärt mig att känna igen signalerna men inte vad jag ska göra åt dom. Ta en promenad, visst börjar gråta bara jag ser skorna och hur jobbigt det är att få ner fötterna i dom. Har legat i 2 dgr nu och gråtit, funderat över livet. Försökt tänka på allt positivit som finns runt om mig men...ger mig ingen större lust till något.

Ser på barnen och det skär i hjärtat. Önskar jag kunde vara den mamma dom förtjänar, nu är jag bara less och sur. Klarar inte av ljud eller stök, värsta häxan surtant. Det är en sån här gång man skulle ha ett fungerande nätverk så dom kunde få åka bort en dag eller två. Slippa vara mitt i tornadon. Då skulle jag slippa få sånt dåligt samvete och hjulet fortsätta snurra. Kanske få stanna upp.

Helst skulle jag vela vara för mig själv i husvagnen just nu. Bara vara jag och några böcker. Ingen TV, ingen dator ingen telefon. Bara tystnaden. Reda ut känslor och få vara ifred från allt och alla. Skriva av mig, har lättare för att skriva av mig känslor än att prata. Tänk om folk kunde acceptera och respektera det, alla är inte likadana. Tänk om folk kunde respektera andras känslor.

Vet ni att jag vill ha uppmärksamhet och gör allt för det:). Sånt är alltid så kul att höra, kommer ofta från okunninga människor som tror dom har kontroll. Människor som själv mår dåligt men inte vågar erkänna det utan trycker ner andra istället. Tänk att istället för att sitta och snacka om mig och mitt mående komma och fråga istället. Jag berättar gärna om dom måste veta.

Skulle jag vela ha uppmärksamhet sprang jag hellre naken runt området, skulle vara över inom 5 minuter. Skulle inte göra ont heller, bara vara pinsamt. Mina diagnoser lever jag med hela livet så naken jogging vore roligare :)

Ni som läser och retar upp er till er har jag ett tips. Sluta läs helt enkelt och ta tag i era egna liv.

Tidigare inlägg Nyare inlägg