Har hållit mig länge men i kväll föll jag för frestelsen och jag sitter nu med ångest. De senaste dagarna har jag känt mig nedstämd och trött det har inte funnits något driv i mig. Många tankar om allt möjligt, jag tänker ju alldeles för mycket. 2 veckors syndromet kallar jag det för. Har haft 2 bra veckor nu där det mesta har känts ok, saker har börjat fallit på plats. Kanske har det varit för mycket för att jag ska hänga med.

Nästa vecka är också full av möten och tider att passa, blir kaos i mitt huvud då. Önskar så jag kunde stanna upp och vara här och nu och lära mig att känna efter och inte bara köra på tills jag stupar. Nej här sitter jag nu och har ångest för att jag sitter och mumsar i mig godis. Det är som ett självskade beteende, här sitter du och är svag och värdelös. Får en bekräftelse på att jag är det som inte stod emot. Vill bara krypa upp i en stor varm famn och gråta lite och bli omhändertagen för en stund.

Kram på er alla goa bloggläsare, var rädd om er

( Bild lånad av Sanna )

På bilden ser ni Lisa med Sannas älskade Klirre. Honom fick hon av Nils och Agnes  när hon låg på sjukhus 2007 så han har hängt med ett tag. När barnen kommer till Sanna är det Krille dom vill träffa:) han är barnens stora favorit.  Klirre är som Teddybjörnen Fredriksson för Sanna, en go och snäll vän som aldrig sviker.

Uppdaterat hos Mamma Med Diagnos

Dags att bege mig in till gymmet och börja köra på allvar nu. Har äntligen fått mitt träningsprogram så nu är det dags att köra igång. Ingen träff med pt den här veckan, får vänta till nästa fredag. Då kör vi boxning och det är så sjukt kul, jobbigt men kul.

Ha nu en underbar start på veckan allesammans

I kväll berättade Nisse för mig och Håkan att några killar brukar vara "dumma" mot honom. Dom retas för hans vårta och springer runt och berättar till andra. Dem tycker vårtan är äcklig och vill inte vara nära honom. Ibland förekommer det även knuffar och sånt fast han inte vill. Han hade en jobbig tid i somras också men då blev det samtal och blev bättre ett tag. Nisse är ett ganska lätt offer då han är väldigt lugn och känslig, vill ha det lugnt omkring sig. I morgon blir det ett samtal upp till skolan, ska även be dom berätta inför klassen om vårtan för det är många som frågar och en del säger att det är äckligt.

Så stolt över att han vågar berätta för det är det inte alla som gör tyvärr.

Hoppas ni alla haft en underbar dag för det har jag haft från början till slut.

Blommig falukorv i alla ära men i dag överraskar jag barnen med Hjärtans korv.

Hoppas ni haft en fin dag i dag allesammans

Jag är Carola men har diagnoserna Bipolär 1 och Adhd.  På nätverksmötet kändes det när dom pratade att jag är mina diagnoser vilket är helt fel. Jag kan vara glad och uppåt, jag kan vara ledsen och deppig utan att vara i ett skov. Jag kan göra vad vissa anser vara "dumheter" som personen Carola, behöver inte innebära att jag är hypoman t.ex. Det sade ett antal ggr att jag gjort massa tokiga saker och ett ex kom upp, det ex handlade om mitt intresse och min dröm här i livet. Den drömmen har jag inte bara för att jag är bipolär t.ex.

Jag kommer göra tokiga saker för det är en del utav mig. Jag är spontan och impulsiv,  i lite mindre skala nu tyvärr förr medicinen bromsar mig. Annars hör det till min personlighet. Vill inte att folk ska se mig som en sjukdom och söka efter tidiga tecken på mani eller depression. Jag märker själv mina tecken och har lärt mig säga till maken nu, eller så ringer jag in och rådfrågar dom på jouren. Vet hur viktigt det är nu.

Mötet gick väl bra annars, kändes dock att vi inte kom fram till något.  Det skulle handla om avlastning men inget blev bestämt där så det rinner väl mellan stolarna igen. Min läkare var där och berättade om sjukdomsbilden och det gjorde han på ett fantastiskt sätt. Tror poletten trillade ner både här och där, en viss person överraskade i allafall. Det finns hopp. När det gäller avlastning verkar folk vela hjälpa till men ingen "vågar" för dom är rädd för att lägga sig i. Jag skulle aldrig tacka nej till barnvakt, har ju tjatat de senaste åren att få barnvakt utan resultat. Då slutar man fråga till slut. Sen när jag är t.ex deprimerad orkar man inte be om hjälp då är det viktigt att omgivningen visar att dom finns. Man har ingen ork eller lust till något då.

För barnens skull hoppas jag nu på ändring, att folk vågar erbjuda sig passa barnen.

Behöver inte vara en helg eller en natt. Kan bara vara någon timme, hämtning från skolan/dagis e.x. Sen är det även skönt för barnen att dela på sig också, att dom får lite egentid här hemma.