Idag ska jag och Sanna bjuda mamma på en tacokväll. Vi ska äta gott och skåla i alkoholfritt och heja fram Anton Hysen i Let`s Dance:). Ska bli sjukt gott med Tacos trots att vi nästan äter det varje vecka när barnen är med och väljet maten. Ska hur som helst bli skönt med en liten tjejkväll.

Hur ser eran fredag och kommande helg ut?

Kom ihåg att tryck på "gröna" knappen och rösta på mig och Agnes

( Bild från Halens)

Ni som känner mig vet att jag är svag för rött och prickigt så det här blev kärlek. Jag brukar dock köpa mina bikinins på "riktiga" underklädes affärer då jag har stor byst så jag har ingen aning om vilken storlek jag ska ha här. Får väl köpa 2 olika och prova för jag ska ha den och så är det bara.

Ni glömmer väl inte bort att rösta på mig och Agnes?

Sitter här uppkrupen i min säng med ångesten krypande inom mig

Det gör ont i själen idag.
Jag önskar jag kunde riva min mur.
Låta tårarna flöda.
Lätta på smärtan inom mig.
Släppa taget om allt som gör ont.

Jag önskar jag fann ord.
Ord så ni andra ska kunna förstå.
Förstå vad som sker inom mig.
Så att ni ska kunna förstå mig.

Jag hittar inte dom orden.
Förstår ju knappt själv vad som sker.
En stor klump i mitt bröst.
Det känns som något fattas mig.
Ett stort hål som väntar på att bli lagat.

Det där hålet gör ont.
Vet inte vad jag ska laga det med.
Vet inte vad det är jag söker.
Allt jag vet är att det finns en tomhet där.
Det behöver fixas för att jag ska bli hel.

Hur ska jag finna det jag söker?

"När du inte vågar vara som du är
Och ingen finns för dig att fråga

När din tanke fylls av taggar som gör ont
Och världen brinner upp omkring dig

Glöm inte då att kärleken alltid tror på dig"/ Tomas Di Leva 

Som läget är just nu vill jag helst packa väskan och dra i väg några dagar. Sanna är ju en Malta älskare och hon hade hittat en billig resa i början av Maj, bara några hundra lappar för tur/retur med Ryan Air. Hon har ju varit där några gånger och det skulle vara skönt att få lite tid med henne. Släppa alla bekymmer för ett tag, ladda batterien lite. Helst av allt skulle jag vela åka i väg med maken för vi behöver verkligen egen tid just nu, vi hinner aldrig vara man och kvinna. Trots man blivit förälder behöver man sin tid tillsammans, bara vara och ha möjlighet att prata och rå om varandra. Nu har vi knappt tid att prata med varandra.´

Ni som kikar in här klicka gärna på den gröna knappen och ge min blogg en röst.

Ska skriva mer om tävlingen i morgon, skulle så gärna vela vinna och få en möjlighet att stärka bandet mellan mig och Agnes. Skulle betyda oerhört mycket så klicka gärna idag och alla andra dagar.

Sussa sött och dröm söta drömmar

När jag började blogga för några år sedan var det en mammablogg, lisa låg tryggt i magen. Genom åren har bloggen bytt inriktning då och då p.ga händelser vi gått igenom. Ni har troget stått vid min sida och varit mitt stora stöd, ni har delat både glädje och sorg med mig. Vissa av er delar mina erfarenheter och era råd och stöd har varit ovärderliga. Ni har alla gett mig styrkan att ta mig upp igen var gång jag ramlat. Jag önskar jag fick träffa er alla personligen och visa min tacksamhet.

År 2010 kollapsade jag totalt och livet var inte kul att leva längre. Efter 3 års väntan fick jag till min utredning jag väntat på och det visade på det vi redan anade. Jag är Bipolär 1 och har även ADHD. Nu har du fått en diagnos och medicin så nu blir allt bättre sa folk och det trodde även jag. Tänk så fel man kan ha, har känt mig som en försökskanin det senaste åren. Mediciner hit och dit, biverkningar, utsättningssymptom m.m. Det går inte med ord att beskriva vad som sker i min kropp och huvud. När du har hunnit tänkt 1 timmes tankar har jag tänkt 10 timmar, det bara rusar och det finns ingen stoppknapp. Har ständigt en klump i bröstet och en känsla av nedstämdhet och jag vill inte leva så här. Har ännu inte träffat någon med mina diagnoser som har en normal vardag och tycker det funkar med mediciner och allt.

Den här tiden har min blogg varit mitt allt, min terapi. Här har jag kunnat få utlopp för mina känslor och tankar. Jag har hela tiden skrivit direkt ur mitt hjärta, orden har bara funnits där. Ord som inte finns när jag sitter mitt emot min psykolog eller läkare, där sitter jag med min påklistrade mask. Ler fast hela jag skriker inombords. Här har jag funnit er, ni som också bär på lika smärta som känner er lika ensam som jag. Här har jag funnit er som förstår utan att jag behöver förklara och ni har betytt allt för mig. Alla era kommentarer alla era mail har stärkt mig och sakta fått mig att förstå att jag är inte ensam, jag är inte "knäpp".

Nu känns det dock som om jag inte kan skriva från mitt hjärta längre, inte här i allafall. Vill inte behöva tänka på alla ord jag skriver för då funkar det inte. Slutar jag blogga vad händer då med allt jag har inom mig? Ska jag skaffa en ny blogg med lösen? Just nu vet jag varken ut eller in längre om någonting. Önskar jag kunde fly till en plats med lugn och ro. Vara där med tysnaden och lyssna på tankarna och låta känslorna ta över. Bara vara och låta kroppen bestämma.

Nu väntar jag på telefonsamtal från läkaren

I brist på skrivämne kommer det lite kort istället, är för bitter för att skriva:)



Agnes och vår nya familjemedlem Leo



Jag erkänner, det är min dotter :)



Två förväntansfulla Bryäns Fans väntar på att laget ska komma



Folkets favoriter:) var inte bara min kamer som åkte fram



Här kommer Guld Hjältarna och tar emot Gävles jubel



Nisse tog alla ballonger han kunde

Ett stort Grattis till Brynäs för SM Guldet och för 100 års jubileumet

Jag är stolt Luleåit men visst kan jag glädjas när Guldet hamnar i min stad :)

Häromdagen hade vi uppföljning av nätverksmötet vi hade för ett tag sedan. Det hade gått framåt med en hel del saker men vi är fortfarande "dålig" på att be om hjälp kom man fram till. Jag tror att de flesta som varit deprimerad håller med mig om att man ber inte gärna om hjälp i den sitsen, eller rättare sagt man vill inte ha någon hjälp. Man vill bara vara för sig själv instängd i sovrummet med täcket över huvudet. Vad ska någon hjälpa en med? Jag vill inte att någon ska se mig så, jag vill bara vara själv. Det är inte lätt att förklara för någon som inte varit där. Har man varit där så vet man också att man kan "tränga" sig på, bjuda in sig själv och dra ut den deprimerade på saker denne tycker är skoj i vanliga fall. Man ska finnas där för räkna inte med att den deprimerade ringer och bjuder in dig:).

Jag har svårt att be om hjälp av andra anledningar också. För några år sedan "bönfall" jag och bad alla i vår omgivning om hjälp och stöd då vi gick igenom en fruktansvärd jobbig sak. Tyvärr var väl situationen för jobbig för det var bara några få och mest mina vänner som ställde upp för oss då. Jag skulle inte ens behövt be om hjälp utan den skulle  kommit frivillig men kanske är det typiskt svenskt, man tar hand om sitt eget bara. Skulle någon i min närhet gå igenom det vi gjorde då skulle jag göra allt för att finnas där om så bara för att låna ut en famn. Jag skulle visa att jag fanns där. Vi har gått igenom en hel del se senaste 5 åren utan någon som helst hjälp och vi har överlevt därför är det svårt att be om det nu.

Varför måste man be om hjälp, kan inte folk bara erbjuda sig den så man slipper känna sig svag

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här men jag känner mig lite bitter just nu så det är bäst att låta bli. Tänker på allt som varit de här åren och ingen ens har brytt sig och frågat hur vi mått eller om vi behövt hjälp med något. Folk har inte haft tid, haft annat för sig, någon annan dag m.m. Skulle kunna skriva en bok om de här åren bara om sånt:). Tänk bara när jag var inlagd, fick 3 besök på mina 8 v som inskriven. Ingen ringde eller skickade sms inte ens dom som sms:ar mig var och varannan dag när jag är hemma. Jag gick ut på FB och bad om besök, alla i min omgivning visste att jag var inlagd men ingen kom. Skulle jag behövt ringt och bett er komma? Mår man dåligt så ringer man inte och ber om besök, hade ni brytt er hade ni kunnat ringt. Så förstå mig när jag säger att jag har svårt för att be om hjälp för ingen har funnits där när jag behövt det som mest, när jag varit som mest ensammast och livet har gjort mest ont.

Nej nu börjar det bubbla i mig:) många tankar och minnen gör sig påminda, är less på allt

Är det någon här som kollat på Titanic 2? Är den värd att gå på? Jag bara älskar ju filmen som den är och kan lätt gå bara för att få gråta i slutet. Hoppas varje gång jag kikar på den att slutet ska bli annorlunda:). Nej då, men berätta gärna om du varit på den och vad du tyckte.

Kört ett hårt kondispass så nu väntar en välförtjänt dusch innan barnen ska hämtas

Trött på att bara sitta hemma här i lägenheten och funderar på en liten utflykt till huvudstaden. En busstur tror jag går på 200 kr t/r så det behöver inte bli så dyrt. Undrar om det finns någon som kikar in här som isåfall har lust att ta en liten date med mig, vill inte sitta och luncha själv. Lämna gärna en kommentar här eller maila mig när det passar i såfall. Kanske får vi ihop en liten blogg träff:)

Kram på er allesammans

Har 2 v kommentarer jag ska svara, har inte glömt er är bara så sjukt trött

Det har snart gått 9 månader sen jag slutade med alkoholen. Tar fortfarande antabus så jag inte kan falla för frestelsen. De här månaderna har gått bra och jag har inte haft någon längtan till alkohol förrän nu. Det bara kryper i kroppen och jag skulle ge vad  som helst för ett glas vin. Vill få känna den varma känsla i kroppen efter ett glas, den avslappnade känslan efter några glas. Den underbara känslan när det blir tyst i huvudet, inget kaos bara ett njutningsfullt lugn. Den där stunden då ångesten lämnat kroppen och man är bekymmersfri.

Vill bara få festa till en endaste gång.

Vet dock att farbror Ångest står och knackar på dagen efter otrevligare än vanligt

Ända sen jag gjorde slingor i höstas har jag haft värsta risiga trollhåret. Har provat allt känns det som, köpt dyra schampon/balsam + inpackning hos frissan, oljor m.m. Ingenting hjälper, undrar om medicinen kan har lite med det att göra? Någon som vet? För drygt 2 veckor sedan gick jag och klippte mig här i närheten för det var billigt och det ångrar jag bittert. Han kunde inte tunna ur eller klippa upp, han klippte i stort sett mitt hår rakt av och jag har värsta 80 tals luggen. Mår så sjukt dåligt och jag vill helst ha mössa på mig dygnet runt. Åh vad jag saknar mitt "Greklands hår", har bara halva den längden nu.

Ska in och beställa ny tid idag hos min brorsdotters frisör. Är beredd på att bli korthårig, det har jag varit förrut och jag trivdes jättebra i det. När jag har långt sätter jag iallafall upp det bara, vi får se vad hon säger behövs göras. Har inte alls lust att lägga ut pengar på det här men jag vantrivs så med mig själv just nu. Håret gör mycket med självkänslan tycker jag.

Nu ska jag och tvillingarna bege oss in till stan och gå på bio.

Ha en underbar lördag allesammans

Har haft telefontid med läkare idag ang mitt mående och medicin. Det är inte lätt att förklara ens mående för någon som inte varit i lika situation själv när jag knappt själv förstår. Det går upp och ner hela tiden och den förlamande tröttheten tar kål på mig. Jag blir också trött tlll våren säger en del till mig:) ja om det bara var lite vårtrötthet jag pratar om. Ångesten gör sig påmind var dag, det kryper i kroppen på mig och jag har olust känslor i hela kroppen. Skakiga händer och en klump i bröstet.

Hon skulle rådfråga med läkare ang höjning av vissa mediciner. Det skulle bli lithium och Ergenyl i såfall och det skulle innebära ökad trötthet i början innan det stabiliseras. Hur ska jag klara av ökad trötthet? Jag kommer ju knappt upp ur sängen nu, barnen får klara sig själv på morgonen och väcker mig. Trött på att vara en försökskanin nu, det har gått 1½ år men inget känns bättre för mig. För omgivningen är det bättre då mina uppåtperioder är "borta" och det är dom jag saknar. Min kropp hänger inte med i alla svängningar och jag undrar vad alla medicin gör med min kropp. Vem har svaret på det?

Ångesten har sakta börjat tagit sitt grepp om mig.

Väntar på att läkaren ska ringa upp igen, hatar det här

( Framgooglad)

Då och då dimper det ner mail från folk där ute i bloggvärlden som är i liknande sits som mig. Antinger är det dom själva som fått en diagnos eller håller på att utreds, eller så finns det någon i dennes närhet som har det jobbigt. Var gång jag får ett sånt mail blir jag varm inom mig, det innebär ju att min blogg och öppenhet inte varit förgäves. Det betydet att min blogg har kunnat hjälpt någon annat. Den har visat att man är inte ensam, det finns fler därute. Sitter just du och läser det här och känner igen dig i mig tveka inte att höra av dig till mig om jag på något sätt kan stötta dig. Sitt inte ensam med din ångest och smärta, ju fler vi är desto starkare blir vi.

Nu ska jag ta min trötthet och fara i väg till gymmet, vill helst bara sova.

Ett underbart kort som värmer mammas hjärta, synd att inte Lisa var på plats



Fast henne bjuder vi på här istället

Än idag har jag ibland svårt att förstå att jag är 4 barnsmor:) blir lite mallig vid tanken och stolt när jag tittar på dom tillsammans. Dom tycker så mycket om varandra och dom blir överlycklig när Sanna är på besök.

Att ha 3 småbarn innebär mycket tvätt och just nu väntar tvättstugan på mig.

Efter påskmaten hos svärföräldrarna packade jag tränings väskan och mötte upp Sanna på gymmet. Det blev ca 80 minuters kondis träning och jag är van med 30:) men det gick av bara farten när man samtidigt kikade på Let`s Dance. Var ju tvungen att gå eller cykla för att kunna ha lurarna i så det kommer nog kännas i både ben och rumpa i morgon. Körde crosstrainern och den sittande "cykeln" vet inte vad den heter.

Blev lite mage och rygg när jag kom hem men nu väntar duschen och en hängig Lisa. Nils och Agnes har båda kräkits de här dagarna men Lisa är mer förkyld och gnällig. Fast ju nu i skrivandes stund hör jag henne sjunga glatt mellan hostningarna:). Nej, en härlig dusch och lite sömn för i morgon blir det mat hos mamma.

Har ni någon favorit än i Let`s Dance?

Anton och Helena blir kvar länge tror jag.

Dagen till ära vela jag och Lisa vara påskkärringar och det gillade hon. Vi hade laddat med påskgodis så alla påskkärringar skulle bli glad. Det dök dock bara upp 4 st, kanske blev dom 2 första så rädda så dom skvallrade att jag stod bakom dörren och lurade:). Blev en hel del godis kvar och det fick stackars jag ta hand om.

Nu önskar jag er alla en underbar påskhelg, kör försiktigt ni som ska ut i påsktrafiken

I morgon blir det påsklunch med svärföräldrarna, lite knytkalas. På lördag ska barnen få leta påskägg i mormors trädgård och sen blir det lite lättare mat där. Hoppas nu vi håller oss pigga, både Agnes och Nils har haft en släng av magsjuka. Nu ska jag nog krypa till kojs med barnen, pappa är på Aw.

Blev klar lite sent med mina ärenden på datorn och när jag skulle krypa ner var min säng upptagen utav Nils för ovanlighetens skull. Tog hans täcke och gick ner till soffan, hörde hur han låg däruppe och gnydde lät nästan som han grät lillgubben. Hinner knappt komma till ro förrän jag hör någon "skrika" på pappa och sen hör jag ett plask på hallgolvet och gråt. Nisseman kräks och det blir livat i luckan. Tack älskade maken som tog reda på allt för det är inte min grej. Vi bäddar ner honom och jag får återgå till min säng.

Klockan närmar sig ett och jag börjar åter komma till ro och somna in då fröken lättman kommer in och tror att det är morgon, tjohoo. Går tillbaka med henne till hennes säng och förklarar att det är natt, att Nisse är dålig och vi måste sova. Chansar på att gå tillbaka men det dröjer bara en  halvtimme så är hon där igen och frågar om det är morgon. Tar med täcket och kryper ner med henne. Ligger och vrider på mig och efter ett tag hör jag hennes djupa andetag och jag börjar våga tro på lite sömn. Då hör jag Nisse hulka igen och ropa efter pappa, tycker dock synd om honom som ska upp till jobbet så jag tar hand om det den här gången. Hela sängen nerspydd så vi bäddar om lite och tvättar av oss sen hämtar jag täcket och kryper ner hos Nils.

Agnes har då hunnit vakna och vill inte sova själv så henne får jag skicka in till pappa:). Tror klockan närmar sig halvtre innan man somnade in igen för att åter väckas 2 ggr av Nisse som kräktes. Nu har vi skickat iväg Agnes till skolan och täcket ska hämtas ner. Vi ska krypa upp i soffan, kika på film och bara mysa och hoppas att han piggnar på sig. Ska åka och inhandla blåbärsoppa till honom, det bästa han vet.

Behöver jag säga att jag är trött idag:)

Senare under dagen bjuder jag på ett bra erbjudande, så håll ögonen öppna

(klicka på bilden)

Det är tufft nu och det kommer vara tufft men jag vet att du fixar det.

Vi finns alltid där vid din sida

Efter några veckor i svacka tog jag mig åter i kragen igen idag. Hade träff med min Pt och jag var orolig för hur det skulle gå, hade ju så mycket känslor inom mig som jag behövde få ur.  Vi körde på med boxning och det är superskönt, man blundar och tar några djupa andetag sen kör man på. Blev alldeles skakig och var nära på att kräkas till och med:). Hann köra lite styrka med och så skönt med en Pt för dom pressar en verkligen till det yttersta och det var precis vad jag behövde idag. Nästa gång är tyvärr sista gången och även sista gången för min pt som ska sluta jobba där. Jag hatar avsked:(.

Efter träningen mådde jag genast mycket bättre så nu måste jag hålla i det här.

Det blev en lång jobbig natt och jag tror jag fått mig 2 timmars sömn. Så mycket väcktes till liv igår, saker man helst velat glömma men som ligger där och lurar. Hur ska allt det här lösas, vem ringer man till? Här behövs inga mediciner utan någon med erfarenhet som kan och vill lyssna. Visst kan lugnande hjälpa för stunden men samtal är det som är viktigast men var hittar man någon akut?

Stackars Agnes som är hemma och tänkt sig en heldag med mamma får finna sig i att jag ska sova lite nu. Om jag hittar lite ork sen blir det  ev till att fixa lite mer påskpyssel, lite  har vi hunnit  med och fotobevis kommer senare. Jag är ju inte mycket för pyssel men hela familjen pysslade igår, i kväll är det pyssel på Mikaelsgården för vuxna. Det missar jag inte:)

Hoppas ni alla får en fin start på veckan

Att se när någon i ens närhet mår dåligt det gör ont.

Jag önskar jag kunde bära din smärta åt dig.