Ledsen och trött
Publicerat: 2011-09-24 Kl: 21:30:55 | I kategori: Bipolär
Kände det redan igår, jag känner det i kroppen.
Känslan går inte att beskriva.
Jag känner en oro, en rastlöshet sprider sig genom kroppen.
Den slår sina klor i mig.
Känner mig tom och ensam.
Ena stunden glad och levnadsfull.
Den andra sur, otrevlig och elak.
Jag sårar och nervärderar.
Ger er skulden.
Ser i era ögon hur ont det gör.
Ni blir ledsna.
Varför kan jag inte känna?
Varför kan jag inte trösta er, finnas där?
Varför tar jag er inte i min famn och torkar tåren?
Vad är det för fel på mig?
Står inte ut längre att göra er illa.
Det rusar i huvudet.
Bilder, tankar och allt är ett kaos.
Jag kan inte stoppa det.
Kan inte rensa bland allt.
Var ska jag börja?
Jag är rädd.
Vill inte känna så här mer.
Vill inte ha dom här tankarna och känslorna.
Jag vill ha ett liv.
Ett liv full av regnbågens färger.
Jag vill känna glädje.
Vill känna lycka.
Vill känna kärlek.
Jag vill finna lusten att leva.
Just nu är jag bara så trött, vill bara få sova och vakna upp till våren igen
Kram, kram, kram, kram!
Åh hjärtat! Det är inte roligt när man känner så. Hoppas du känner dig bättre till mods idag. Skickar massor av kramar och STYRKA!
Men vännen, så ledsen att du mår så.
Vet hur dessa dagar känns och det är inte lätt att se ljuset då.
Tänker på dig, kämpa på.
Styrkekramar Lisa
<3. Skickar en kram.
Låter tungt. Kan det oxå vara att du varit på resa nyligen och haft det avkopplat o du har njutit av lugn o ro? Sedan kastas rakt in i vardag med 4 barn o allt vad det innebär...så kan det vara för mig. Jag har svårt för tvära byten så där. Får svårt att om aklimatisera mig...om du förstår hur jag menar. Får du hjälp av psykiatrin att hantera ilskan som ibland går ut över dina barn? Att du ser att dina barn mår dåligt av att du blir arg på dem gör dig ju till en BRA mamma! Du ser vad du gör men kan inte riktigt hantera det. Och sedan mår du dåligt av det...det blir som en negativ spiral...eller hur. Jag känner igen mig. Här tycker jag att du kan kräva att få hjälp att hantera det här. Både för din skull och dina barns skull. Sedan ska det finnas grupper för barn att delta i när deras förälder mår psykiskt dåligt. Det vet jag att det finns här i Stockholm. Du är en bra mamma! Som jag tror så kämpar du ju varje dag med att orka vara mamma. Psykiatrin, eller var du nu får hjälp, har ett ANSVAR att hjälpa dig att orka och att hjälpa dig med redskap för hur du hanterar din ilska när den uppstår. KRÄV av dem att de hjälper dig. KRAM Cecilia
Hej! Usch, det är jobbigt att känna så( det du skrivit kunde varit skrivet av mig själv, precis så känner ja med, så himla jobbigt att inte veta var man har sig själv, att det växlar så fort. Är inne i en sån period ja med nu å huvvet känns som en torktumlare, det går inte att sortera( Ja hoppas ialafall att du får må bättre snart! kram
Jag har lärt mig lite på vägen och sen är där en person som har en jätte bra hjälpsida för blogspot så där går jag in och tittar lite efter nya ideer. :)
Vad härligt!
Stor kram till dig med! :)
Jag blir också lätt arg men har inga aggressiva utbrott längre sedan jag började med Zyprexa. Vet ej hur man hanterar ilska annars? Nu kan jag "bara" såra sonen och hata mig själv för att jag gör så. Jag älskar ju honom och sambon så mycket! Vill inte vara sur. Igår var det en bra dag. Idag också för nu får jag vara själv en stund och vila, far och son är på teater. KRAMAR I MASSOR från en som vet hur det känns.
En intressant artikel, tror jag:
http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/2011/09/therese-de-kan-lasa-in-mig-i-en-manad/
Massa kramar till dig fina varma och underbara Carola! Du klarar det, familjen klarat det och tillsammans är ni helt oslagbara!
Hej..Intressant blogg faktiskt:) jag har med adhd och har massor funderingar då jag ska skaffa barn hur det funkar och så:)
Som ett brev på posten kommer ju de där mörka bakslagen och även om man vet,borde lära sig så blir man lika chockad varje gång. I a f jag.
Glöm inte att det är sjukdomen och inte du.
Skickar kramar.
Huijja :(( Det var ett rejält uppvaknande. Önskar du kunde fått njuta av lugnet i sinnet ett tag till. Kämpa gör du redan så jag hoppas du snart får en nytändning igen. Ljusterapi? Lessen för dig och det dina men är säker på att det vänder snart. Du är en underbar person som inte kämpar i det tysta. Stark och orädd. Sköt om dig tjejen.
Styrkekramar ditåt!
(Svärmödrar är ett släkte i sig. Hoppas man inte blir sån själv...)
Tomhetskänslan är den näst intill svåraste känslorna. Då spelar ingenting någon roll, samtidigt som det skriker inuti en.
Så hemskt att känna att man är elak och nedvärderande mot de käraste man har. Samtidigt som man med hela sitt väsen känner att det är FEL. Skam och skuld, skam och skuld river sönder en.
Jag känner djupt med dig. Jag uppfattar dig som en kärleksfull människa, så det är något som inte stämmer. Mitt råd till dig är, att inte slåss mot "elakingen", utan omfamna henne och ge henne kärlek. Jag tror, att det är som med trollen; de spricker när man vågar titta på dem.
Jag läser in så mycket plåga i ditt inlägg. Och det gör ont i mig.
En stor varm kram till både den snälla och elaka delen av dig. Kanske en särskilt varm sådan till elakingen. Hon lider mest.
