Det har gått 1 år (långt)
Publicerat: 2011-09-30 Kl: 09:33:41 | I kategori: Bipolär
Ett helt år har gått sen jag nuddade botten, då inget längre hade någon mening.
Det har varit ett år med smärta, sorg, bitterhet, ångest och svek.
Ett år då jag försökt förstå och försökt acceptera.´
Ett år med tårar då det gått upp för mig att jag inte kan lita på vissa i min familj/omgivning.
Det här är året jag rensat bort energitjuvar och folk som svikit när jag behövt dom som mest.
Det här året har jag även funnit underbara människor här via bloggen.
Människor som stöttar, förstår och lyfter mig när jag faller.
Ni är många där ute med liknande situation, jag är inte längre ensam.
Det här är ett år då jag börjat leta efter mig själv igen.
Jag är redo för det nu.
Som min psykolog sa sist: Vi har gett dig flytvästen så du kan flyta, simma det får du göra själv. Du har 4 mil till stranden, det kommer bli storm, strömmar och höga vågor. Du kommer kastas tillbaka flertal gånger men det är bara att fortsätta simma.
Visst är det så.
Psykiatrin har gett mig mina diagnoser, gett mig utbildning i dom så jag ska förstå. Dom ger mig terapi där jag får jobba med mina beteende, varför finns dom där och hur ska jag göra istället. Bit för bit rivs min mur, det gör ont men det onda ska ersättas med glädje. Jag har de mediciner jag behöver för att klara av att ta emot terapi och klara min vardag. Dom har lyssnat på mina behov. Det är flytvästen.
Jag måste nu börja ta mitt ansvar, för att må bättre måste jag först ändra mina sömnvanor, ta tag i maten-äta regelbundet och sen motionera som jag börjat med. Allt det där hänger ju ihop så jag tror bitarna faller på plats. Alkohol som varit lätt att ta till när man är deppig och livet känns meningslöst har jag slutat med, den dag jag känner mig stark nog i mig själv slutar jag även med antabus. Fast det får ta den tid det tar.
Jag ska göra saker jag gillar, umgås med människor som får mig att må bra. Ska inte ha dåligt samvete för att jag avstår något som inte känns rätt för mig. Jag måste våga stå på mig mer, våga säga nej och säga ifrån när något känns fel. Jag måste även bli bättre på att be om hjälp. Jag måste även lära mig att stoppa mig själv om det blir för mycket av något kul:). Rusar jag in i något kör jag järnet och efter en vecka är det kollaps.
Idag mår jag bra
Jag vet att jag har lång väg framför mig och jag kommer få kämpa hela livet med vissa saker. I bland känns det orättvist, jag vill bara ge upp och spola ner tabletterna. Jag kommer vara bipolär resten av livet men lär jag mig bara simma så kan jag få en fungerande vardag och det får jag börja acceptera.
Ett stort tack till
* Alla mina underbara bloggläsare som följt min resa, gått vid min sida
* Anne Sjödin på Arbetarbladet för en fantastisk artikel ( som min omgivning inte sa något om tyvärr)
* Linn och Julia för att jag fick vara med i ert underbara projekt
* Lina från Tidningen Tara som tog kontakt, ser fram emot artikeln
* Emma för din intervju till skolarbete och för att du är ett fantastiskt stöd för barnen
* Alla er som mailar mig, delar med er av er historia och ger mig stöd
*Till mina 3 underbara psykologer som gett mig bästa tänkbara stöd
* Till läkare och personal på psykiatrin som varit där när jag varit inlag
* Maria som varit min mentor, min telefonpsykolog:)
* Till alla ni som vågat frågat, vågat hälsat på och frågat hur det är
* Till mina vänner M, Å, A, S, H, H till er kan man säga precis hur man känner utan att ni hämtar tvångströjan:)
* Stort tack till vår ängel A på familjestöd, du har gjort mer än vad du skulle
* All fantastisk personal på Grinden som lyssnar och bryr sig
* Det finns inte tack nog eller ord att beskriva vår tacksamhet till personalen på Dagiset, dom har följt oss i 4 år nu. Det stöd och förståelse vi får därifrån är fantastiskt, utan dom skulle jag inte kunna återhämta mig som jag gör. Lärarna på skolan som jag kan anförtro mig åt, som förstår när jag är en timme sen:) eller glömmer saker. Då gör dom det bästa för barnen. Skolan och Dagis är en stor trygghet för mina barn
* Min familj..Maken, S, Nils-Agnes och lilla Lisa. Trots allt jag gjort er så står ni vid min sida, jag har sårat och svikit mer än en gång och sett er smärta på nära håll. När det gått upp för mig kommer min smärta och min ångest. Det är då jag gräver ner mig, ser mig som en börda. Utan mig skulle ni kunna göra så mycket, ha en roligare vardag. Jag är så tacksam att jag har er kvar i mitt liv. Hade aldrig klarat av det här året utan er vid min sida.
Vi lämnar det här året bakom oss nu och blickar framåt.
Jag måste börja tänka mer på mig själv nu, för jag måste må bra innan jag kan få någon annan att må bra.
Go det går o komma frammåt jag ser det om o om igen grattis till ditt fortsatta liv :)
Vilket år och vilka framsteg. Du har fått bra hjälp från psykiatrin, helt klart. Det är fantastiskt att höra hur dina små steg sakta men säkert tar dig framåt och i och med att du så öppet berättar så fungerar du helt kravlöst som ett stöd även för mig :)
Du är värd att må bra och att du inser vikten att sätta ditt mående i fokus.
Kramar Milla
Tack kära du för att du delar med dig av tankar och erfarenheter. Det betyder mycket för mig att läsa om andra som simmar i samma hav. Som jag hoppas att strömmarna ska gå åt ditt håll och ge dig små knuffar i rätt riktning när det känns tungt.
En stor kram!
Härligt!! <3 Det din psykolog sa var helt underbart!
Förlåt för att jag är så dålig på att kommentera, men du ska veta att jag läser vartenda ord. På ett eller anant vis får du mig att blicka framåt till viss del, även om jag har det rätt tungt just nu..
Är det bara ett år jag följt din blogg? Känns ju mycket längre! Och på det året har jag lärt känna en modig, stark och beslutsam kvinna som jag beundrar.
Heja på och fortsätt som du nu har gjort under det år som gått.
Stora kramen/Lena
Jag tittade in här från Trollis blogg och såg din överskrift direkt, innan jag ens läst ditt inlägg. Tänk om jag känt till de kloka orden i min ungdom när jag var deprimerad...
För jag försökte verkligen att vara stark...
Nu ska jag läsa ditt inlägg =0)
Hemikram
...jag blir glad att du skriver att du mår bra !!
Det är du värd...
Ha en fin helg.
Kram Helene.
Kloka, underbara du! Du klarar det!
Andas, lev, finns!!! Lyssna på dej själv och var rädd om dej! Du är den viktigaste människan i ditt liv.
Tänk att det finns nån mening med allt. Du hjälper många människor med att vara så öppen med ditt liv. Tack för att du finns!
Kram
Ditt inlägg är ett som får en att må bra ända in i maggropen... jag har stöttat och följt en del med samma typ av problem som du, så jag känner till hur jobbigt detta kan vara.
Så skönt att du sitter i förarstolen nu sas...
Hemikram
Innerligt tack för ännu ett öppet och uppriktigt inlägg. Jag har visserligen inte någon egentlig diagnos, men jag har lidit av svåra, livsfarliga depressioner. Så jag vet åtminstone vad det innebär.
Jag känner helt igen mig i det du skriver om att inte ha vågat sätta gränser, att inte ha stått upp för mig själv, att inte ha klarat av att säga nej. Jag tog också till alkohol av de och förstås också andra anledningar. Det här med att sätta gränser m m, som jag skrev ovan har för min del sin orsak i övergreppen. När man tar ifrån en människa allt egenvärde, finns ingenting att hålla sig i, att relatera till på ett sunt sätt.
Det finns naturligtvis andra orsaker till att man tappar självkänslan än sexuella övergrepp. Men hur som helst har man upplevt svårt kränkande saker under en längre tid.
Det är så mycket jag får i tankarna, då jag läser vad du skriver. Och som du också skrivit - det känns som om vi har känt varandra länge. Det är värdefullt!
Varma kramar från Trollgumman!
Ett år går snabbt!! Du har själv jobbat hårt för att komma dit du är idag. Nu har du möjlighet att utveckla det till något bättre. Livet är inte ett rakt streck, det går upp och ner som en berg och dalbana. Men jag tror på dig och du har mycket stöd och hjälp från en del nära & kära, sen kanske inte från de som borde finnas där. Det är av stor betydelse att du har så bra stöd och hjälp med dagis och skola, det är verkligen GULD värt.
Jag har i dagarna också passerat 1 år, först långtidssjukskriven 3 år, uppsagd, arbetslös och för ett år sedan började jag mitt nya jobb 50%, ett år och jag har inte en enda sjukdag. 4 dagar vab och lite semester.
Du är stark och kan gå hur långt som helst. Vi är många som står bakom dig och tror på dig!
Många kramar
Älskar att läsa din berättelse... men nu kommer jag att älska att läsa om dina framsteg... Du tar stora kliv varje dag och stanna aldrig för att titta på dom du redan tagit!
Kramar! Det kan inte bli ett sämre år framöver, eller hur? ;-) Du har bra människor omkring dig, det är guld värt. Och det är sant som du säger, att du måste tänka på dig själv först. Då kommer familjen att må bättre automatiskt.
Kikar in för att önska dej godmorgon och en ny trevlig vecka.
Hoppas allt är bra med dej!
KRAM
Hur mår du? Hoppas allt är väl! Kram!
Åh vad rörd jag blev av detta. Din styrka lyser i alla ord. Jag är så stolt över dig och vet att du kommer klara detta hur bra som helst <3<3<3
Ååå, blev så beröd av ditt inlägg men också väldigt glad. Är även glad över att du tittade in hos mig. Du verkar vara en kanon människa.
Jag har förut varit rädd, för att säga hur det är, varit svårt för då som jag aldrig riktig har haft nån vid min sida som har förståt mig.
Jag vet inte, för mig känns det inte ok på något sätta att säga så, tänk på de i Afrika, om man inte äter upp sin mat, eller om man inte ens äter, de har endå lika svårt i Afrika. Men visst jag hade völ kunnat skicka all den maten som jag inte äter dit.
Man ställs inför olika tacklingar varje dag...
Kram på dig!
Tårarna rinner när jag läser din blogg!! Jag som trodde att jag var helt själv om mina galna tankar....När jag läser dina inlägg, det är som att se mitt liv spelas upp. Har diagnosen depression, ångest, utbrändhet, men känner att jag lutar mer åt bipolär diagnosen. För ett år sen ville jag ta livet av mig, idag lever jag. Men varje dag är ett kamp!!Så Tack!! Tack för att du delar dina tankar med oss, och tack för att jag kan va en del av din vardag!! Jag är inte lika starkt ännu, att blogga så fritt om mina känslor, men.....
Ha en skön vecka, och vi hoppas på lite sol, då själen mår mycket bättre!!
Kram Erika
