Ett helt år har gått sen jag nuddade botten, då inget längre hade någon mening.

Det har varit ett år med smärta, sorg, bitterhet, ångest och svek.
Ett år då jag försökt förstå och försökt acceptera.´
Ett år med tårar då det gått upp för mig att jag inte kan lita på vissa i min familj/omgivning.
Det här är året jag rensat bort energitjuvar och folk som svikit när jag behövt dom som mest.

Det här året har jag även funnit underbara människor här via bloggen.
Människor som stöttar, förstår och lyfter mig när jag faller.
Ni är många där ute med liknande situation, jag är inte längre ensam.
Det här är ett år då jag börjat leta efter mig själv igen.
Jag är redo för det nu.

Som min psykolog sa sist: Vi har gett dig flytvästen så du kan flyta, simma det får du göra själv. Du har 4 mil till stranden, det kommer bli storm, strömmar och höga vågor. Du kommer kastas tillbaka flertal gånger men det är bara att fortsätta simma.

Visst är det så.

Psykiatrin har gett mig mina diagnoser, gett mig utbildning i dom så jag ska förstå. Dom ger mig terapi där jag får jobba med mina beteende, varför finns dom där och hur ska jag göra istället. Bit för bit rivs min mur, det gör ont men det onda ska ersättas med glädje. Jag har de mediciner jag behöver för att klara av att ta emot terapi och klara min vardag. Dom har lyssnat på mina behov. Det är flytvästen.

Jag måste nu börja ta mitt ansvar, för att må bättre måste jag först ändra mina sömnvanor, ta tag i maten-äta regelbundet och sen motionera som jag börjat med. Allt det där hänger ju ihop så jag tror bitarna faller på plats. Alkohol som varit lätt att ta till när man är deppig och livet känns meningslöst har jag slutat med, den dag jag känner mig stark nog i mig själv slutar jag även med antabus. Fast det får ta den tid det tar.

Jag ska göra saker jag gillar, umgås med människor som får mig att må bra. Ska inte ha dåligt samvete för att jag avstår något som inte känns rätt för mig. Jag måste våga stå på mig mer, våga säga nej och säga ifrån när något känns fel. Jag måste även bli bättre på att be om hjälp. Jag måste även lära mig att stoppa mig själv om det blir för mycket av något kul:). Rusar jag in i något kör jag järnet och efter en vecka är det kollaps.

Idag mår jag bra

Jag vet att jag har lång väg framför mig och jag kommer få kämpa hela livet med vissa saker. I bland känns det orättvist, jag vill bara ge upp och spola ner tabletterna. Jag kommer vara bipolär resten av livet men lär jag mig bara simma så kan jag få en fungerande vardag och det får jag börja acceptera.

Ett stort tack till

* Alla mina underbara bloggläsare som följt min resa, gått vid min sida
* Anne Sjödin på Arbetarbladet för en fantastisk artikel ( som min omgivning inte sa något om tyvärr)
* Linn och Julia för att jag fick vara med i ert underbara projekt
* Lina från Tidningen Tara som tog kontakt, ser fram emot artikeln
* Emma för din intervju till skolarbete och för att du är ett fantastiskt stöd för barnen
* Alla er som mailar mig, delar med er av er historia och ger mig stöd
*Till mina 3 underbara psykologer som gett mig bästa tänkbara stöd
* Till läkare och personal på psykiatrin som varit där när jag varit inlag
* Maria som varit min mentor, min telefonpsykolog:)
* Till alla ni som vågat frågat, vågat hälsat på och frågat hur det är 
* Till mina vänner M, Å, A, S, H, H till er kan man säga precis hur man känner utan att ni hämtar tvångströjan:)
* Stort tack till vår ängel A på familjestöd, du har gjort mer än vad du skulle
* All fantastisk personal på Grinden som lyssnar och bryr sig

* Det finns inte tack nog eller ord att beskriva vår tacksamhet till personalen på Dagiset, dom har följt oss i 4 år nu. Det stöd och förståelse vi får därifrån är fantastiskt, utan dom skulle jag inte kunna återhämta mig som jag gör. Lärarna på skolan som jag kan anförtro mig åt, som förstår när jag är en timme sen:) eller glömmer saker. Då gör dom det bästa för barnen. Skolan och Dagis är en stor trygghet för mina barn

* Min familj..Maken, S, Nils-Agnes och lilla Lisa. Trots allt jag gjort er så står ni vid min sida, jag har sårat och svikit mer än en gång och sett er smärta på nära håll. När det gått upp för mig kommer min smärta och min ångest. Det är då jag gräver ner mig, ser mig som en börda. Utan mig skulle ni kunna göra så mycket, ha en roligare vardag. Jag är så tacksam att jag har er kvar i mitt liv. Hade aldrig klarat av det här året utan er vid min sida.

Vi lämnar det här året bakom oss nu och blickar framåt.

Jag måste börja tänka mer på mig själv nu, för jag måste må bra innan jag kan få någon annan att må bra.

Efter en intensiv dag så är det dags för mig att krypa ner under täcket.

Vill bara säga att det var hur kul som helst med Zumba trots att man inte satt ett steg rätt. Det tar väl några veckor förmodar jag, svettigt värre. Core var kanon, mage och rygg. I morgon ska jag prova på Bollywood och det ser jag fram emot.

I dag är min berättelse med i Aftonbladet som granskar Psykiatrin.


http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/?filer=psykiatrin-har-gett-mig-flytvasten

Sussa sött allesammans

Idag har jag varit helt nykter i 53 dagar.

Som jag sagt tidigare dricker jag mig inte berusad särskilt många ggr på ett år, men när jag gör det gör jag saker och ting jag ångrar. Blir väldigt impulsig och utsätter mig själv för fara. Något glas vin har jag tagit med maken och goa vänner men det finns en risk att jag efter ett, två glas svävar iväg. Jag bestämde tillsammans min läkare att börja med antabus, då kan jag absolut inte ta ens ett glas för då blir man väldigt dålig.

Nykter har jag klarat av att åka på kryssning själv och ha det superskoj. En hel vecka i Grekland utan en kall härlig öl, en sommar drink på kvällen. Det var jobbigt men då ett glas inte ger mig något gick det lika bra med en lemonad eller alkoholfri drink.

På det här sättet börjar jag närma mig själv, hitta mig själv igen.

Jag klappar mig själv på axeln, bra gjort Carola:)

p.s  När man tar de mediciner jag tar ska man inte dricka alkohol heller, jag vill börja må bra igen och få en fungerande vardag. Dags att ta mitt ansvar nu, göra de ändringar som krävs. d.s

Hade sett fram emot Afro dans hela dagen men är man vimsig eller? Sitter här och tar det lugnt med familjen kikar på klockan och inser att den snart är 17.30, Afron började 17.45. Blir så less på mig själv, inte första gången jag tänker fel. Ringde Sanna så vi åkte in senare på kvällen och hon visade mig maskinerna.

Ställde mig på crosstrainern och jösses så pinsamt. Efter 2 min med lägsta tempot var mina ben alldeles darriga. Vi körde lite styrketräning och där Sanna hade 30 kg kämpade jag med 9 kg. Hon skrattade gott. Vi hade en superrolig timme i allfall, den avslutades med boxning. Vi tänkte på en viss person och jösses vad stryk denna säck fick. Skönt sätt att få ur sig aggressioner.

Har hunnit med min psykolog också, pratade som vanligt om mina tankar om mig själv. Det går framåt och jag börjar våga säga att jag är bra, jag duger och jag kan. Ännu mer känner jag så efter mailet från Aftonbladet idag. Dom granskar ju psykvården och man fick dela med sig av sina erfarenheter. Jag är i det stora hela nöjd men min hjälp, dom lyssnar, bryr sig, kollar upp saker m.m. Dom undrade om dom fick publicera den berättelse jag skickat in. Jag börjar inse nu att jag är duktig på något men det är svårt att ta till sig.

Nu väntar en välförtjänt dusch, i morgon fm Zumba och Core

( klicka på bilden)

I går var jag på infot ang testpilot och attans så laddad jag är. Vi får träna hur mycket vi vill i 3 veckor, så nu ska jag prova så många pass som möjligt. Nu har jag inga ursäkter längre, det är öppet mellan 05.00-24.00 och det finns barnpassning på eftermiddagarna. Sanna tränar ju där så nu kan vi börja träna tillsammans.

Då jag är mycket för dans så börjar jag med dom passen. I kväll ska jag åka och prova afrodans alldeles själv, mår lite illa. Inte för dansen utan att åka själv, gå in där själv och jag har aldrig provat på. Varje liten utmaning stärker mig. Känner inte igen mig själv snart:). Har varit och shoppat snygga gymkläder och en rejäl sportbh. Så håll tummarna nu allesammas att jag inte gör bort mig.

Kram på er allesammans

Det här lilla busfröet har kört slut på sin mamma de här dagarna. I förrgår var vi och skulle kika på vinterkläder åt Nils och Agnes, helt plötsligt var Lisa försvunnen. Vi hittade henne i leksaksaffären, nästa gång satt hon i sofforna utanför apoteket. Hon är mer vild än tam, att ha tvillingar är lättare än att ha en Lisa:)

Igår var vi på Öppna med några grannar då dagis var stängt. Där var hon mer framåt än vanligt, blev glatt överraskad. När vi kom hem skulle hon ut och leka, hej hopp var hon borta igen. Hittade henne hos en granne några dörrar bort, hon var inne och lekte med grabbarna. Vet inte vad som tagit åt henne. Go är hon i allafall.

Idag får hon då gå på dagis, mamma behöver lite lugn och ro. Ska upp och köpa en sportbh och något kul att träna i. Nu kör nämligen testperioden igång, 3 v har jag på mig att prova så mycket som möjligt. I veckan ska jag prova Afro, Zumba och Bollywood i allafall. Kommer nog bli superskoj det här.

Ha nu en underbar onsdag allesammans

* Älskar Dig*

Med de här rofyllda korten säger jag God Natt till er alla

Kände det redan igår, jag känner det i kroppen.

Känslan går inte att beskriva.
Jag känner en oro, en rastlöshet sprider sig genom kroppen.
Den slår sina klor i mig.
Känner mig tom och ensam.

Ena stunden glad och levnadsfull.
Den andra sur, otrevlig och elak.
Jag sårar och nervärderar.
Ger er skulden.
Ser i era ögon hur ont det gör.
Ni blir ledsna.

Varför kan jag inte känna?
Varför kan jag inte trösta er, finnas där?
Varför tar jag er inte i min famn och torkar tåren?
Vad är det för fel på mig?
Står inte ut längre att göra er illa.

Det rusar i huvudet.
Bilder, tankar och allt är ett kaos.
Jag kan inte stoppa det.
Kan inte rensa bland allt.
Var ska jag börja?

Jag är rädd.
Vill inte känna så här mer.
Vill inte ha dom här tankarna och känslorna.
Jag vill ha ett liv.
Ett liv full av regnbågens färger.

Jag vill känna glädje.
Vill känna lycka.
Vill känna kärlek.
Jag vill finna lusten att leva.

Just nu är jag bara så trött, vill bara få sova och vakna upp till våren igen

Sömn-kost-Motion är viktigt för alla än viktigare för oss med psykisk ohälsa. Sömnen har jag inte fått ordning på och det är en stor anledning till varför jag fortfarande är sjukskriven (sömnstörningar). Maten slarvar jag med och jag måste ta mig i kragen, mår ju bättre och blir piggare när jag äter regelbundet och nyttigt. Motion är det svåraste att ta tag i, känns så tråkigt. Även här vet jag att tar jag mig bara ut så är det jätteskönt men gömmer mig oftast i mitt trygga bo. Nu är det ändring på det, nu ska jag ge mina egna tankar motstånd. Jag ska ta över mig själv:)..På tisdag ska jag på information på Må Bättre för jag ska bli testpilot på nya gymmet dom öppnat.




Det här ska bli superkul och en grej jag kan dela med Sanna, hon tränar där varje dag.

Har idag varit hos min psykolog och han gör mig mer nyfiken var gång. Hans sätt att arbeta på är jättekul och jag längtar redan till nästa onsdag. Vi pratar mycket om mina känslor mitt sätt att se på mig själv. Varför jag avstår från vissa saker, min rädsla att misslyckas och bli sviken m.m. Lär mig så oerhört mycket om mig själv varje gång och han leder mig in på nya vägar. Sakta men säkert börjar jag vända mina negativa tankar, mina katastrof tankar.

Idag pratade vi mycket om mina känslor, hur jag hanterar dom. Då jag inte haft bra handledare i livet så har jag inte lärt mig hur man hanterar känslor vid olika händelser. Ofta har jag bäddat in sorgen och smärtan och sen längre fram i livet när något händer kommer allt på en gång. Jag känner ofta för mycket också, jag tar in andras sorg, smärta och jag känner mig hopplös. Mår väldigt dåligt av det som sker i världen, läser ofta böcker med sann historia och då ofta om barn som på ett eller annat sätt varit utsatt.

Det beror förmodligen på att jag känner igen mig i det dom varit med om. Har själv varit med om olika tragedier i livet, jag har förlorat nära vänner i unga år, varit utsatt för hot, grova sexuella trakasserier m.m. Min sorg och smärta har jag bäddat in, den har jag inte pratat om. Därför har jag svårt att hantera mina känslor, jag har inget att relatera till. Så nästa gång jag kikar på film eller läser en bok så ska jag fundera på vad det är som berör mig, är det något jag kan känna igen mig i? Nu förstår jag bättre varför jag alltid hyr såna filmer och läser tragiska böcker.

Fick en uppgift till nästa vecka också. Pratade om när min första kärlek gjorde slut, hur illa jag betedde mig mot honom då. Allt jag sa och gjorde ( var 15 år då). Jag har mått dåligt över det fram till nu men efter idag så ser jag allt på ett annat sätt. Jag skulle tänka på vad han tog i från mig när han gjorde slut. Eftersom jag haft det som jag haft det så behövde jag någon, jag klamrade mig fast i honom. Behövde hans kärlek, närhet för det gav mig trygghet. Jag var inte längre ensam. Nu blev jag ensam igen, kände mig misslyckad, oälskad, sviken, rädd m.m.

Alla mina svek som jag gömt inom mig gick tillslut ut över honom.

Nu förstår jag bättre varför och fått något att tänka på.
Det är så mycket man har från barndomen som påverkar ens beteende idag.
Att jobba med livslinjen är det bästa jag gjort.

( Tack Elin för underbart kort, du får leka hur mycket du vill med dom)

Vilken underbar vecka jag lämnat bakom mig. Bär den för alltid med mig i hjärtat, räcker att jag håller mina små snäckor i handen och blundar så förflyttas jag till stranden. Hör vågornas brus, knastret av stenarna när vågorna drar sig tillbaka. Jag känner doften av havet, ser alla som vilar i skuggan av pinjeträden. Hör barnen som leker och plaskar i poolen. Känner smaken av min fruktsallad med yoghurt och honung, hmmm deras honung är underbar. Jag kan se solen när den går ner bakom bergen, den fantastiska färg som breder ut sig över himlen. Jag minns lugnet och den underbara känslan av att bara vara, ta dagen som den kommer.

Sitter där om 1 år igen

Huh det var inte ett trevlig Sverige att komma hem till. Grått, regningt och kyligt, inte vad man har varit van vid den senaste veckan. Kikar dock in här lite snabbt och blir varm av att läsa alla era kommentarer. Ni är så underbart snälla och jag blir så glad över att ha er här hos mig.

Det kommer inlägg senare om min fantastiska vecka men nu är det mys med barnen.

* Sol i 7 dagar
* Underbart hotell
* Solstol hela dagarna
* Ätit gott
* Grekisk sallad
* Dansat
* Utflykt
* Shopping
* Lugn och ro

Det är lite stödord om min vecka

Just nu ligger jag och bättrar brännan på denna härliga strand.

Hoppas jag i allafall:). Grannarna tipsade om stället och det ser inte helt fel ut. Fritidsresor har utflykter dit så jag hoppas verkligen vi hinner anmäla oss. För det här vill jag inte missa.

"Elafonissi är sandsträndernas och det turkosfärgade vattnens förlovade land. I mångas ögon är det Greklands bästa strand, somliga håller den för den bästa i Europa. Det är med andra ord inte svårt att ta med Elafonissi på en topp-fem-lista, närmare tropikerna än så här kommer man inte, tavlan vore komplett om det inte vore för avsaknaden av palmer. Strandområdet är stort som flera fotbollsplaner, hav och sand så långt man kan se. Vattnet är kristallklart, färgerna skiftar från turkost till klarblått, vid bra väderlek liknar Elafonissi en gigantisk swimmingpool. En liten annorlunda detalj är att vattnet är rosaskimrande längs strandlinjen, färgen kommer från pulveriserade snäckor. En stor lagun bryter av på mitten av strandområdet, utanför lagunen ligger ön Elafonissi som gett stranden dess namn, runt ön finns flera mindre stränder, sanddyner och klippformationer."

Kanske ligger jag på rummet sönderbränd insmord med yoghurt:)

Nu blir det lite blogg semester:)

Har lite kvar att fixa med sen blir det till att mysa och pussa på barnen så mycket det går. I morgon kväll 19.30 lyfter planet till Grekland. Fattar det inte fortfarande. Är bara så sjukt trött nu så att gå ner och lägga sig på en solstol på måndag känns inte helt fel. Den här gången ska även jag använda solcreme:)

Ska bli så underbart att komma iväg och bara vara. Alla bekymmer, sorger och besvär lägger jag i en låda och lämnar hemma. Tänk att få komma hem utvilad och ha massa positiva saker på gång. Det känns som om det börjar gå åt rätt håll nu. Vi tar ett steg i taget.

* Journalisten ska höra av sig
* Ska ev börja blogga åt en tidning, dom ska höra av sig snart
* Agnes har äntligen fått tid för operation, halsmandlar och polyper
* Agnes och jag ska börja på Barnkraft Gruppen
* Tjejerna på Resurs Teamet ska komma hem, få lite hjälp med rutiner m.m

Ska klura på tävlingen jag lovat också för nu är ni över 50 som följer mig

Kram på er allesammans var rädda om varandra

En del tror att jag inte vet hur det känns eller att jag förstår hur det påverkar.

Tro mig jag vet och just därför är det extra jobbigt. Jag vet hur allt det här påverkar mina barn, vad dom tänker och hur dom känner. Är det vårt fel, tycker hon inte om oss längre, varför lyssnar hon inte, varför är hon så arg? Tänk att som barn känna den skulden att känna sig oälskad och oduglig.

Jag gör allt jag kan för att mina barn inte ska känna så.

Vi är öppen med tankar och känslor, jag förklarar och berättar. Barnen vågar säga till och fråga.

Jag lever själv än idag med skuldkänslor och känslor av att vara oälskad, att jag var en börda.

Jag minns alla hot, jag minns skulden som lades på mig. Gjorde jag si eller sa så så skulle personen ta livet av sig. Det handlade om att välja rätt sida. Minns rädslan över att göra något fel. Jag fick ansvaret över hennes liv att hon inte skulle känna sig ensam. Gjorde jag något kul fick jag höra hur ensam hon var att ingen brydde sig, att hon lika gärna kunde dö för ingen skulle bry sig. Hon var ett offer.

Så när någon inte tror att jag bryr min om mina barns mående så har dom fel.

Jag har varit där men ingen hjälpte mig. Ingen lyssnade. Jag blev lämnad ensam kvar.
Mina barn ska alltid känna sig älskad och värdefull.

"Gerani är en rofylld semesterby vid några av Kretas längsta och rymligaste stränder. Den ligger strax väster om Platanias i det långa pärlband av badorter som gemensamt kallas Chaniakusten. "

Nu är det bara 2 dgr kvar till planet tar oss till Grekland, känns overkligt. Varken maken och jag har tagit till oss det än, vi har inte riktigt fattat att det är sant. Vi har inte ens koll på vad som ska fixas och ordnas före, passen hämtades i går i allafall. Tror vi båda är så slut i kropp och själ just nu så vi orkar inte just nu.

Tänk att jag på måndag ligger på en solstol och lyssnar till vågornas brus. Njuter av lugnet, läser en god bok och bara är. Vi ska promenera hand i hand, äta god grekiska mat och sova gott. Bara jag tänker på en Grekisk sallas vattnas det i munnen och tänk allt vatten jag ska skåla i:)

Nej nu ska jag ta tag i alla mina måsten så det blir någon resa.

Trevlig fredag allesammans

P.s Ev ringer journalisten idag också, pirrigt d.s

Agnes långhårig även hon plockade med sig massor av hårspännen till skolan. Luggen går ner till hakan men hon hade fixat så fint själv så. Tänk vad min lilla tjej blivit stor, minns än idag när hon låg där i min famn på BB. Hur hon gav mig en chock genom att komma ut en tjej, där skulle ju Nisse varit i 9 månader;).




Åh vad jag älskar er mina tvillingar bus

Ingen har väl undgått att läst om den fruktansvärda kraschen i Ryssland igår. Stefan Liv som skrev på för sitt nya lag i maj var på väg till sin första match igår. Där satt dom säkerligen och skojade med varandra, laddade och peppade. Bara minuten efter start var hela laget utplånad. ( så här gick olyckan till)

Läser i morgonens tidning att Stefan gifte sig i somras och har 2 små barn.

Mina tankar går till familj, släkt och vänner.

Svensk Hockey har förlorat en stor personlighet

Idag ska jag och Agnes på ännu ett besök på grinden, träffa kursledarna. Vi kommer gå 10 onsdagar sen och det är vår mamma och Agnes dag. Det ser vi fram emot. Många frågar vad Grinden är, där är barn välkomna som har t.ex föräldrar med psykisk ohälsa, olika sorters missbruk m.m. Dom får vara i en grupp med barn i liknande situation. Det sätt vi ska jobba på nu är nytt och det ska bli superspännande.

För 2 v sedan var jag på en fantastisk föreläsning på sjukhuset just om Barnkraft gruppen. Vi kommer gå i i paralella grupper jag och Agnes. Jag träffar föräldrar i lika sits och vi får utbyta tankar och idèeer. Vi får stöd i vårt föräldraskap. Barnen får träffa barn i liknande sits, de kommer få ställa frågor till oss föräldrar. På föreläsningen var nog inte ett öga tårt när hon läste upp svaren på frågorna, det var väldigt tunga frågor med ärliga känslosamma svar. Lite info om hur det fungerar hittade jag HÄR

Nu önskar jag att alla börjar samarbeta bättre, psyk, bup och socialtjänsten.

Allt fokus ligger oftast på den sjuke men det är faktist en hel familj som drabbas och då värst barnen. Dom behöver fångas upp mycket tidigare, få stöd och prata om deras känslor och tankar. Vi har hela tiden varit öppen här hemma men vissa saker vet jag är svårt för dom att berätta för mig. Tack och lov har dom en underbar storasyster dom anförtror sig till.

Innan jag tackar för mig vill jag tipsa om en tävlign hos en go blogg vän

Ulrika lottar ut en del av sakerna från sin Goodie bag vi fick på kryssningen så kika in till henne.


(klicka på bilden)

( klicka på bilden för att komma till bloggen)

Ja du vad vore vår vardag utan dina hyss och påhitt? Du är då inte likt något av dina syskon när dom var små. Söt som ett litet skogsrå som dom säger på närbutiken men tänk vad man kan bedra sig. Vore du en hund så var du en liten ettrig terrier, en jaktterrier kanske:). Där du far fram lämnar du massor av skratt bakom dig.

Ordning och reda är viktigt för dig. Skräp på golvet är otäckt det plockar du genast bort och går till soporna med, alla saker ska vara på sin plats. Du plockar ur diskmaskinen och vet var sakerna ska stå, du fixar och donar i kylskåpet och hjälper till att hänga tvätt och sortera strumpor. Du ser till att alla dörrar som ska vara stängd är stängd, har du kontrollbehov eller? Undrar just vem du liknar:)

Med dig i närheten finns det ingen lugn stund, du är som en liten durracell kanin. Det ska hända saker hela tiden och gör det inte det blir du förbannad. Ingen ro i lilla kroppen, möjligen har du myror i brallan. Dina syskon är det viktigaste du har, utan dom i din närhet är du orolig. Du vill helst ha hela familjen omkring dig. Kramas och pussas det gillar du, mycket närhet vill du ha.

Driver oss till vansinne gör du var dag men din charm gör att vi glömmer fort;)

( inte min men jag har en likadan praktisk snygg dosett, ser ut som en almanacka)

Har idag varit till CS-avdelningen och kollat lite värden. Jag såg lite väl trött ut tyckte hon och jag kan inte annat än instämma. De senaste veckorna har jag känt mig som en zoombie. Har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv, känt mig helt avtrubbad. Känner mig inte alls närvarande och jag har ingen gläjde inom mig.Det är som en depression fast man inte är deprimerad. Svårt att förklara:)

Dock så förstod hon och det räcker för mig. Jag började med 3 nya mediciner i stort sett samtidigt och så brukar man inte göra men nu blev det så. Har haft andra konstiga biverkningar, har haft som en hårboll i halsen och det är ingen trevlig upplevelse. Svårt att svälja vilket gett mig panik vid sängdags då jag fått svårt att andas. Då jag är trött måste jag kämpa för att orka vissa saker då blir det till slut att jag får som ångest, hjärtklappning svårt att andas och allt triggas igång. Obehagligt kan jag säga.

Nu ska jag minska ner på Ergenylen och se om det gör skillnad annars byter vi ut concertan. I 1 år har jag hållit på med att prova fram mediciner nu, det är inte lätt när man har 2 olika diagnoser och olika symptom. Ena stunden måste lithiumet höjas och ena det antidepressiva sänkas. Inte lätt att hänga med. Det positiva med det hela är att jag på de här veckorna gått ner 5 kg. Snart gått ner allt jag gått upp med lithiumet.

Nej nu ska jag hoppa i säng, sjukt trötter som vanligt.

Ska svara på alla kommentarer som väntar även klura på en tävling för nu är ni ju 50 st som följer mig. Vem hade kunnat tro det när jag startade? Det gör mig superglad så tack snälla ni

Det här brevet har jag skrivit många gånger de senste åren.

I många år har jag planerat vad jag ska skriva och om jag ska skicka det. Eller ska jag bara skriva av mig alla känslor på papper och sen elda upp det. Låta all dålig energi och smärta bli till aska.

Jag står i ett vägskäl och det är dags att göra ett val. Ett val jag borde gjort för länge sen men djupt därinne fanns ett hopp att kanske skulle jag bli sedd få den kärlek jag längtat efter. Har blivit sårad så många gånger och jag känner att jag måste börja se framåt. Jag måste acceptera att det är så här det är och det blir ingen ändring.

Det gör ont för du ska vara den person som står mig närmast, den person jag ska kunna vända mig till. Du ska trösta, krama mig, stötta mig och ge mig råd. Du ska inte trycka ner mig, vända ryggen till när jag behöver dig som mest ej heller lägga skuld på mig. Jag ska kunna lita på dig.

De senaste 4 åren har vi gått igenom en hel del traumatiska upplevelser inom familjen. Upplevelser de flesta inte ens går igenom på en livstid. Var fanns du när jag behövde dig som mest? När jag led helvetes kval så fanns du inte här. Du hälsade inte på, erbjöd ingen hjälp, frågade aldrig hur vi mådde efteråt. Vet du vad du gjorde, du gav mig skulden för en del saker. Att du hade mage, tror du inte mer om mig?

Tänker jag efter så känner inte du mig, du vet ingenting om mig. I alla år har jag velat gjort saker för att få din uppmärksamhet, så att du kanske pratar om mig också. Att du skulle vara stolt över mig. I dina ögon är jag fortfarande en oresonlig tonåring som inte kan någonting. Du ska alltid anmärka på det jag gör, tillrättavisa mig inför folk än idag. Jag är inte 12 år längre och jag är inte oduglig.

Det fanns en tid det fanns värme,trygghet och kärlek inom dig. Den togs tyvärr ifrån dig och jag vet att det gjorde ont. Det skar i mitt hjärta när jag såg din smärta där du kom i korridoren. Jag hade gjort allt för att bära den smärtan åt dig då. Jag fanns där för dig då fast du kanske inte minns det nu men jag var där vid din sida.

Nu känner jag inte längre den värmen, tryggheten och kärleken längre när vi ses. Jag ser inte glädjen och lekfullheten som fanns där. Förr stod dörren alltid uppen och en öppen famn mötte de som kom. Nu är dörren låst och man är inte längre välkommen. Det var inte så det skulle bli. Alla storhelger vi haft tillsammans, bakat pepparkakor, julpyssel och äggmålning m.m det är ett minne blott.

Dörren står öppen för vissa men inte dem som stått dig närmast.

För 1 år sedan vela jag inte leva längre allt var svart. Under det här året har du inte frågat något, inte hur jag mår, hur jag behandlas, om sjukdomen för det är en sjukdom. Det är inget jag kan tänka bort. Jag undrar en sak om jag hade fullföljt det där för 1 år sedan, visst hade du stått där framme och önskat att du fick göra om vissa saker. Att du förmodligen skulle ha dåligt samvete och vela göra allt för att jag kom tillbaka?

Jag finns här idag

För att jag ska kunna gå vidare i livet måste jag göra val, så många år har gått till spillo redan. Det är dags att släppa taget och gå vidare. I stället för att fortsätta hoppas och sen bli besviken väljer att gå vidare, du ska inte få trampa på mig igen. Du ska inte få trycka ner mig få mig känna mig mindre värd. Visst det gör ont och det är ledsamt, jag önskar att det vore som förr innan...

Man kan ha en familj av goda vänner och det har jag

Nu är brevet skrivet för sista gången

Är karl och barn ledig i kväll. Ljusen är tända ett varmt skumbad ska tappas upp. Myskläder och sen krypa upp i soffan med film och gotta. När jag var in på Hemmakväll så jag till ägaren att jag vill gråta i kväll:), han rek. Dagboken men den var inte inne så det blev den här. Det sägs att t.om dom som inte brukar gråta kan fälla en tår. Hur blir det då med mig som gråter för allt?

Ser fram emot att se den för jag har hört mycket gott om den.

Har någon sett Dagboken som han pratade om?

Vilken härlig dag det här blev och än är den inte slut. Tog en shopping runda med Sanna idag, vi hamnade på IKEA och tog oss en fika. Chockad men oerhört glad blev jag när tjejen i kassan säger att jag har har en bra blogg. Först blev jag jätte generad och nästan skämdes, man tänker ju inte på vilka som läser ens blogg. Sen sa hon så mycket fina saker så jag nästan började gråta. Sluta inte blogga var det sista hon sa. Tusen tack snälla du, hoppas du förstår vad dina ord betyder för mig.

När jag kom hem kikade jag snabbt igenom mailen och där fanns ett glädjande mail. Det var en till journalist som hittat min blogg och undrade om jag var intresserad av en intervju. Jag blir så glad när psykisk ohälsa uppmärksammas, det är ju även därför jag väljer att vara så öppen här. Blir oerhört chockad av all fantastisk uppmärksammhet jag fått tack vare min öppenhet. Alla här som kikar in, alla mail jag får det ger mig kraft att orka vidare. Det här känts motigt ett tag nu men nu börjar det ljusna tror jag.

Varma kramar nu väntar ett föräldramöte