Så många tankar och känslor
Publicerat: 2011-08-29 Kl: 22:32:06 | I kategori: BipolärVi bipolära har överflöd med känslor, vi känner allt extra mycket och därför mår vi väl som vi gör:). Vi lever också med dåligt samvete mot våra kära som ofrivilligt dras in och då tänker vi mest på våra barn. Jag älskar mina barn över allt annat och dom är mitt liv, sen jag blev mamma för 20 år sedan har jag gjort så gott jag kunnat med de förutsättningar jag haft. Jag har gjort fel val men ALLTID kämpat mig tillbaka och jag har varit stark och bett om hjälp på vägen.
De senaste åren har jag krigat likt en tiger för mina barns mående. Jag har själv tagit kontakt med familjestöd då jag inte har klarat av mammarollen och för att jag är orolig över hur småttingarna påverkats av allt. Det har JAG gjort och ingen annan så jag är inte dum i huvudet. Jag har en öppen dialog med skolan och dagis som vet hur läget är och det är för att jag vill vara säker på att vi uppmärksammar om det blir något. Det är för att jag är mån om mina barn.
Här hemma har vi hela tiden varit öppen om min psykisk ohälsa. Jag är öppen om hur jag mår, har jag fått ett "damp" utbrott och varit elak t.ex så reder vi alltid ut det. Det är viktigt att barnen inte tror att saker och ting beror på dom. Hur deppig jag än är försöker jag alltid följa med till skolan och sen hämta dom. Tittar dom på film så ligger jag brevid dom. Jag vill att dom ska få min närhet och känna sig trygg. Dom vet att dom även får berätta hur dom känner för oss.
Vi ska snart börja på Grinden, först Agnes och jag. Barnkraft gruppen och det är ett nytt sätt att arbeta på. Barnen och föräldrarna går samtidigt men i olika grupper men har samma teman. Var på föreläsning förra veckan och det ska bli intressant. Vi ska prata om just hur barnen påverkas när en föräldrer är sjuk, om vad vi kan göra m.m. Ska bli bra att barnen får träffa barn som lever likadant och jag får bolla tankar med föräldrar.
Blev ett långt inlägg med jag vet inte vad, känner mig bara ledsen just nu.
Har så många frågor inom mig om allt, sjukdomen, måendet m.m. Vad har blivit bättre det här året? Allt känns bara grått och enkelriktat. Finns ingen glädje i saker längre, saker jag gillat känns bara blä. Är det så här det ska vara nu? Ska jag alltid behöva kämpa mig genom dagarna?
Kom ihåg att det, med medicinska mått mätt, inte var så länge sedan du fick din bipodiagnos. Det kan ta lång tid att hitta rätt medicinering och behandling, du är fortfarande i det man kan kalla ett akut stadium av sjukdomen tycker jag. Därför är det fortfarande kaotiskt, jag var sjuk i flera år innan vi fick ordning på medicineringen så jag blev mer stabil. Det är inte direkt vad du behöver höra nu men det är sant, det kan ta tid. Du har gjort, och fortsätter göra, det du kan och det är allt någon kan begära av dig. Framför allt är det det enda du kan och ska begära av dig själv. Försök skita i andra, de som tror att människor med psykisk ohälsa är dumma i huvudet eller lata är så rädda för bara tanken på det att de får panik och därför säger de såna idiotiska saker.
Kramar, skicka ett mail om du vill prata om saker och ting. kram
Min dotter har gått på Grinden, hon tyckte det var bra. Tänker på dig och vet att du har styrkan inom dig, det märkte jag i helgen. Du är en mkt modig kvinna!
Kram Ulrika
Kämpa på!
Åh hjärtat! Skickar massor med STYRKEKRAMAR! Önskar att jag kunde hjälpa dig. Du vet att du får maila mig om du vill skriva av dig! Massor av kramar!
Var det på kryssningen som folk tyckte att du var lat etc? Hemskt hur som helst. Därför jag undviker folk, vill inte bli dömd, igen. Jag tror att det är din medicin som gör att du blir deppad. Det går säkert över? Jag har fortfarande ont. Får jätteont och börjar halta då jag är ute och går:-( Sjukgymnasten kan inte göra mer förrän jag fått en säkerställd diagnos så jag ska till läkare igen, suck! Kram!
Ditt inlägg går direkt in i mitt hjärta. Det finns sådan ledsenhet, men också ett stort mod i det du skriver. Du ska vara stolt över dig själv, att du har tagit kontakt med Familjestöd. Väldigt många drar sig för det, då de inte vill "tappa ansiktet" och visa sig "svaga". Trots att det ligger styrka i att våga visa sin svaghet och sitt behöv av hjälp.
Du är en mycket fin människa. Så öppen och ärlig med det du känner. Och sedan kämpar du så hårt med att vara en bra mamma, trots dina svårigheter.
Du är värd all eloge i världen.
Kramar från Trollgumman, som beundrar dig mycket för att du vågar visa dig som du är.
Jag blir så ledsen när du beskriver hur folk i din omgivning kan vara så elak, oförstående mot dig istället för att vara en varm och go medmänniska. Dom gör mig arg och jag har svårt att ens förstå hur fullvuxna människor ens kan bete sig så.
Norrländska styrkekramar i massor till Dig
Hej!
Detta berörde mig. Jag tycker du är stark och att du tar ett stort ansvar i att söka hjälp med stöttning för barnens skull.
Jag gjorde det själv för ett tag sen. Valde efter tänkande att höja lillens dagistider istället. Jag vet dock att man inte ska vara rädd för att be om hjälp.
Jag kan dock inte känna samma styrka som jag känner att du har.
Stor kram! Du är en kämpe!
Jag hoppas verkligen inte att det hände något på kryssningen som gjorde dig så ledsen <3
Själv tycker jag kryssningen var en bra dag för mig själv tid :)
Däremot så hade jag MER än gärna träffat lite mammor på kryssningen... Nu blev det ju vid middagen och sen på splittades alla åt varsitt håll...
Stor kram till dig från mig
