( Jag och Max skapar vänskapsband)

I mitt inre är det som en berg och dalbana, känner inte igen de här känslorna alls. I vanliga fall när jag är på specialen sitter jag inte still en minut, jag är här och jag är där. Ska hälsa och surra med ALLA, likt en durracell kanin far jag fram. Nu i helgen satt jag där på min stol i tältet och orkade knappt ta kontakt, kände mig inte närvarande. Låter kanske lite skumt:). En känsla jag inte kan ta på eller förklara.

CS- sköterskan sa att hon ofta hör patienter berätta liknande saker, lika känsla. Det var liksom inte jag eller rättare sagt det var jag utan en inre rastlöshet. Saker har lugnat ner sig i huvudet, det är inte lika kaos. Jag klarar av folksamlingar bättre nu, blir inte lika irriterad på folk som inte kan bete sig som jag vill:). Hon sa även att när det brukar lugna ner sig i huvudet brukar andra känslor träda fram och det kan bli lite jobbigare. Just nu känns det som om jag gör en stor förvandling och det är skrämmande.

Har man mått som man mått i över 20 år, man har skapat ett visst beteende då är det svårt när det ändras. Just nu har det varit mycket ändringar och jag hänger inte riktigt med. Kändes oerhört skönt med nya psykologen som jobbar på ett sätt jag älskar, ser fram emot att jobba med honom. Det enda jobbiga nu är min trötthet och brist på energi, vill mycket men jag mår bara illa och är sjukt trött. Blev lite svammel det här men det är precis så jag är nu.

Kram på er allesammans