Där ute i bloggvärlden finns det så många människor som inspirerar mig, många bloggar som berör på olika sätt.
Jag vill dela med mig utav dom personerna till ER, därför tänker jag börja med Gästbloggare. Där en utvald bloggare får göra ett inhopp och skriva om det som är aktuellt i dennes liv e.x.

Att jag kom att tänka på ideèn beror på stor del av den här fantastiska människan, en oerhört stark beundransvärd kvinna som gett mig så mycket stöd den senaste tiden. Ändå är vi färska bloggvänner:).
Pernilla, jag beundrar och respekterar dig, du är en stark och älskvärd person. Din man har tur som har en sån fantastiskt fru vid sin sida. Tack för att du vill berätta din historia för oss.

(http://pjatt82.blogspot.com/)

Fick förfrågan om att gästblogga. Först blev jag givetvis glad och hedrad att någon var intresserad av vad jag skrev. Sen kom tanken vad tusan skall jag skriva om då???

Tanken är att det skall handla om att vara den som finns bredvid en med bipolär sjukdom.

 

Denna sommaren har vi verkligen levt mitt uppe i sjukdomen då min man fick ett maniskt skov i början på juni. För min del började det med att jag ignorerade alla tecken trotts att vi gått igenom dem och sagt vad som skall göras men jag ville nog inte se det eftersom jag viste vad det skulle komma att innebära. Tillslut gick det inte att ignorera längre. Då byttes det ut mot ilska och ett enormt kontrollbehov hos mig.

 

Manin blev sakta men säkert värre juh längre han var vaken och jag sjukskrev mig från jobbet för att vara hemma och ta hand om barnen men även ha ett vakande öga på min man.

Informerade vänner och familj vad som var på gång. Vi har tillsammans byggt upp en super kontakt nät för att mer eller mindre stå redo då han drar igång eller vad man skall kalla det.

Hoppades ett tag på att det skulle hjälpa med sömntabletter för att få han att sova då vi kommit överens om att detta skulle tas då han fick sömnproblem. Men tyvärr hade det hunnit gå så långt att lögnerna redan hade startat.

 

Och när min man är vaken på nätterna innebär det även att jag blir vaken en hel del då han har tråkigt om vi andra inte är vakna. Det är väldigt svårt att beskriva hur en manisk person är om man inte har träffat en tidigare men om man säger så här. Han höll på med allt och lite till samtidigt pratar och sjunger ständigt. Det sprutar nya idéer ut honom hela tiden som han måste testa. Han har inte ens ro i kroppen för att sitta ner och äta eller titta på tv. Det går i 200 hela tiden dygnet runt. Sen kommer smärtan i kroppen på olika ställen när han varit vaken och kroppen börjar säga ifrån men han själv inser det inte utan får för sig att det är tarmvred, ryggskott m.m.

 

Nu låter det bara negativt men det är det absolut inte för när han går in i sina maniska skov så blommar han upp lite visar väldigt omtanke om mig och känslor han leker väldigt med barnen och de älskar det. Denna gången fick han dille på att städa så hemmet har nog aldrig varit så skinande rent som det var nu.

Men allt detta går till en gräns hur man som anhörig skall orka med. Man är både arg, ledsen och orolig. Tog inte heller kontakt med psykvården då vi sedan tidigare har många dåliga erfarenheter därifrån.

 

Men tillslut gick det inte längre när han började bli arg och aggressiv. Det var ett oerhört tungt beslut att få hjälp att få upp honom till psykakuten och att få honom inlagd. Fanns stunder då han förstod varför för att i nästa inte alls förstå varför han mådde juh toppen enligt sig själv.

Har nog aldrig mått så dåligt och haft så dåligt samvete som när läkaren kom med vårdintyget och de gav honom massa lugnande. Detta innebar juh att jag spärrade in min man. Men i detta läge var jag tvungen att tänka på mig och barnen i första hand.

Det tog två dagar innan jag orkade upp för att hälsa på honom. Barnen var hos mormor så jag skulle få lite tid att samla krafter.

Avdelningen han låg på var underbar i kontakten med mig och jag pratade med sköterskorna varje dag innan jag ringde honom bara för att kolla av lite hur läget var och hur det gick med alla mediciner.

Han var inlagd i två veckor innan han fick komma hem då de ansåg att han medicinskt var färdig men då kom nästa smäll här hemma då han sov dygnet runt och jag fortfarande fick dra hela lasset. Men även detta viste jag sedan tidigare

.

Vet att största skräcken för min man under hela denna tid är att jag skall lämna honom men det finns inte för mig. Vet att det är sjukdomen som talar många gånger när han är manisk men även deprimerad och jag älskar honom över allt sjukdom eller ej.

 

Nu så här ett tag efter så er man många fel man gjorde och vad man borde ha gjort men varje skov är det andra olikt och man får ta lärdom för varje gång. Man tar sig igenom dem tillsammans så länge kärleken finns där.

Har även haft ett otroligt stöd av mina vänner och familj som finns där oavsett hur han mår.

Har även varit väldigt öppen mot min chef om sjukdomen så jag har ett otroligt stöd i henne med.

 

För som anhörig så måste man hitta stöd i andra när våra nära är sjuka om vi skall orka. Sen är det även inget svaghets tecken att be om hjälp. Tyvärr väntade jag på tok för länge och gick i väggen själv men nu är jag på väg tillbaka igen.

Rädslan finns hela tiden att ett skov skall komma men nu känns det som om min man får bättre hjälp efteråt att bearbeta sin sjukdom och jag har även krävt att få vara en del av denna process. För även jag måste vara införstådd i sjukdomen om jag skall kunna hjälpa min man på bästa vis.

Hittade även ett oerhört stöd i ett forum på nätet där andra bipolära finns samt anhöriga. För min bearbetning av det som hänt var att prata, prata och prata.

 Tack snälla Pernilla än en gång, förhoppningsvis har din text och historia varit till hjälp för någon annan.