Som jag skrivit förrut finns så många otroliga livsöden därute, jag är glad att så många "törs" dela med sig. Det kan ge styrka åt så många andra, man slipper känna sig ensam man kan finna det stöd och den styrka man behöver.

Idag är det Ludmilla som delar med sig av sitt liv, det tragiska hon gått igenom men någonstans har hon ändå funnit styrkan och kraften att gå vidare. En kvinna jag beundrar väldigt mycket och jag är stolt över att ha henne som gästbloggerska, TUSEN TACK

(klicka på bilden för att komma till bloggen)

Jag var en vanlig fyrabarnsmamma som i grunden har ett mycket bra liv. Jag är läkare och KBT-terapeut (Steg-1) men arbetar framför allt med mitt företag Linnéas Simskola som jag grundade när Linnéa var baby (1993). Jag arbetar normalt som doktor/terapeut en dag i veckan ungefär. Det är ett upplägg som gör mig väldigt flexibel så jag har kunnat vara mycket med barnen och vi har haft möjlighet att resa mycket.

Linnéa var en underbar person. Detta är inte något som jag efterkonstruerar och inte något som jag bara säger för att jag är hennes mamma. Linnéa var speciell. Hon var ett speciellt väsen. Hon spred glädje och positivitet var hon än kom. Man tyckte om att vara i hennes närhet. Linnéa fick alla att känna sig speciella för henne. Jag kände att vi hade en mycket fin mor-dotter-relation. Vi pratade om allt, trodde jag i alla fall. Jag var otroligt stol över henne. Hon var också vacker, duktig på att skriva, spela piano, dansa magdans och hade väldigt lätt för sig i skolan. Hon hade planer att bli läkare. Linnéa var ödmjuk samtidigt som hon hade bestämda åsikter om saker och ting. Hon var blyg som väldigt liten, men var en tjej som stod med båda fötterna på jorden, tog för sig och lyckades med allt hon gjorde. Hon kunde ha gjort precis vad som helst i sitt liv. Livet låg framför hennes fötter.

Plötsligt började hon få ångest och en dag sa hon att hon försökt att hänga sig i sitt rum. Den dagen blev hon inlagd på BUP och fick diagnosen depression. Så här i efterhand tror jag att det fanns mycket mer som hon inte hade berättat för oss.

Linnéa tog sitt liv den 30 maj 2008 efter att hon hade fått en obevakad permission från Barn- och Ungdomspsykiatrin här i Uppsala. Tyvärr så hade de varken frågat eller informerat mig om att hon släpptes ut. Hon var ju inlagd på grund av att hon inte ville fylla 15 år vilket hon skulle ha gjort 8 dagar senare. Linnéa ställde sig framför ett tåg och dog omedelbart.

Det är uppenbart att det har begåtts många fel under de två månaderna som Linnéa var inlagd. Både ansvarsnämnden och socialstyrelsen har haft synpunkter på det som skedde. Den ansvariga läkaren blev fälld i ansvarsnämnden.

Jag har varit fruktansvärt arg på Linnéa. Att hon har tagit sitt liv har påverkat otroligt många människor. Ett självmord ger ringar på vattnet på ett sätt man inte kan förstå. Minst 200 personer beräknas bli direkt berörda av ett självmord. Linnéa som var ett sådant stort stöd för sina vänner som mådde dåligt gjorde det mycket svårt för dem när hon “gav upp” själv. Linnéa har två familjer och fem syskon som hon lämnar i total hopplöshet. Massor med vänner, vuxna och barn. Hon har berört så många, så många under sin livstid. Jag är också arg för att hon lämnade mig på det sätt hon gjorde. Hon var arg på mig när vi skildes åt. Det är nog det allra tyngsta. Vi har en oskriven regel i vår familj att man aldrig skils som ovänner… Men framför allt har jag varit bottenlöst ledsen.

För att överleva detta har jag har skrivit mycket. Jag pratar öppet om det som har hänt. Jag märkte väldigt snabbt hur ovana vi människor är att hantera sorg. Särskilt när någon tar sitt liv. Självmord är fortfarande tabubelagt. Om jag kan påverka något litet genom att vara öppen och sprida information om självmord så är inte Linnéas död helt förgäves. Det är det som driver mig och ger mig kraft. Att kunna göra nytta i all denna tragedi. Det gäller att hitta balansen mellan att sörja och gå vidare, och det är inte det lättaste. Rent konkret så har jag använt KBT-verktyg som Mindfulness och Acceptans för att ta mig genom det som är smärtsamt. Jag försöker aktivt att fylla mitt liv med saker “efter Linnéa” så att inte livet har stannat upp den 30 maj 2008. Jag försöker också aktivt fokusera mer på det jag har, än det jag inte har. Men det går upp och ned. Jag träffade en mycket kompetent psykolog under det första året. Jag har också en underbar man som stöttar mig otroligt mycket.

Vi valde också att skaffa ett barn till. Sophie kom nov 2009, 1,5 år efter att Linnéa dog och hon kom med ljuset, glädjen och framtiden in i vårt hus. Sophie ersätter inte på något sätt Linnéa, men hon har hjälpt oss att se framåt och hon fyller ut en del av det tomrum som Linnéa lämnade efter sig.

När Sophie föddes fick jag cancer. Den kom från moderkakan och växte sig in i livmodern. Jag var mycket allvarligt sjuk men som tur var så kunde jag bli frisk efter en lång tids intensiv behandling. Det var mycket speciellt att få en liten sladdis samtidigt som man var sjuk.

I maj 2010 fick jag min sista cellgiftsbehandling och i juni opererade jag bort livmodern. Sedan dess har jag långsamt, långsamt fått tillbaka mina krafter och känner nu att jag börjar må riktigt bra. Och i mars kommer jag att bli mormor. Min äldsta dotter Emelie ska få en dotter.

Det jag har lärt mig av det som hänt mig är mycket. Framför allt att man inte vet något om någonting... Man vet inte alls vad som kommer att hända i livet. Man vet hur länge man får ha kvar sina nära och kära. Man vet inte hur länge man själv kommer att fortsätta leva.

Det är viktigt att göra det bästa av det liv man har och fokusera på det som är gott och bra.

Jag ser fram emot att fortsätta leva mitt liv!

Ludmilla