I maj 2008 trodde jag att jag kommit i klimakteriet, upp och sprang på toa om nätterna:). Kunde inte i min vildaste fantasi tänka tanken på att jag var gravid. Efter att ha kämpat i år med att bli gravid med tvillingarna som lyckades först efter olika behandlingar så trodde man loppet var kört. Fast där stod jag med ett gravtest som visade positivt dagarna före min födelsedag. Kommer inte ihåg vad jag kände, glädje blandad med oro. Först glad över att jag fungerade men med tanke på vår situation med allt som hänt i familjen var det inget drömläge att skaffa barn igen. Fast jag tänkte med hjärtat och valde efter det vilket jag är tacksam för.

Den 8 januari 2009 föddes vår älskade lilla Lisa efter 9 underbara månader och en fantastisk förlossning.

Lisa är en tuff tjej som inte ger sig i första taget, envisare än en oxe och pappa ger sig alltid:). Hon är go och glad och älskar sin familj, saknas någon blir hon orolig. Kassörskorna på Tempo jämför henne med ett skogsrå och lilla Skrållan:) jag instämmer. På dagis charmar hon både fröknar och barnen med sitt speciella sätt. Hon är hon, galen, crazy och full av bus från morgon till kväll. Hon ger oss ingen lugn stund, hon är som en duracell kanin. Syskonen njuter när hon är borta så vi kan äta middag i lugn och ro t.ex. När hon inte pratar sjunger hon mer än gärna, tyst det är hon sällan. Undrar vem hon brås på?

Tack älskade Lisa för att du valde att komma till oss, du är en underbar gåva

( ska bli kul att se vad det blir av henne i framtiden )

MAMMA MED DIAGNOS

GOTT NYTT ÅR ALLESAMMANS

Nu packar jag och drar till Leva.Ps men kommer säkerligen dyka upp då och då men vardagslivet i bilder. För det var syftet med den här bloggen från början. Vad mycket jag fått gått igenom med er, så oerhört tacksam för allt stöd jag fått, så mycket värme och kärlek av "okända" personer. Jag hoppas ni fortsätter följa mig.

Ni är guld värda för mig

Det sämsta är ju så klart mitt mående. Tog lång tid att komma ur min depression. Alla biverkningar av medicinerna och utsättningssymptom. Känt mig som en försökskanin. Det här året är ett av de jobbigaste jag haft när det gäller just måendet. Förrut hade man sina uppåt perioder också men nu är man antingen jämn eller neråt. Känns grått och trist bara.

Berätta gärna i en kommentar om bäst/sämst för dig

Tar jag mig steg för steg mot ny adress. Det känns så klart vemodigt för vi har ju gått igenom en hel del här, hoppas de flesta följer med mig. Hinner inte med 2 bloggar och där jag är i livet nu passar det bäst med Leva/Ps då jag når ut till fler ang.psykisk ohälsa. Jag kommer inte försvinna härifrån helt, kommer lämna av mig fotoavtryck med jämna mellanrum. Efter nyår har jag tänkt kliva över och prova nya stigar.

Nackdelen där är ju era kommentarer. Det går ju inte att lämna bloggadress i adressfältet vilket gör det struligt för mig att klicka in mig snabbt till er. Har ju iof de flesta länkar sparad här men det tar tid och det har jag inte mycket av. Tro dock inte att jag glömt er för det utan jag gör så gott jag kan:). Kikar in gör jag men kanske lämnar jag inte allt ett avtryck.

Ni som följt mig länge snälla ge mig ris & ros på vägen, vad vill ni läsa mer om.

I morgon ska jag besvara alla underbara kommentarer som väntar mig

Igår tog jag fram nyckeln till mitt innersta rum

MAMMA MED DIAGNOS

MAMMA MED DIAGNOS

( Linslusen Lisa)

JAG ÖNSKAR ER ALLA EN RIKTIGT GOD JUL

Var rädda om varandra



MAMMA MED DIAGNOS

"Vänskap går före släktskap."

Källa: Sverige

Du Aina är en av dom

Du är inte bara vacker utan du har även hjärta på rätt ställe.
Ditt hem är fullt av kärlek och värme.
Jag är glad att ha dig i min närhet.

Tack snälla, jag fick en tår i ögat

( Fram googlad)

Våga ta steget

Ibland så känns det som
om livet står helt still.
Och just det man är i
är inte det man vill.

Man känner sig så svag,
så vilsen och så feg.
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar
och man får nya perspektiv.
Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt
när man fått distans,
så ser mn att det svåra
var källan till en dans.

Den här dikten fick jag på avslutningen på Grinden

Mamma Med Diagnos